Jag ber att de alla skall bli ett… Joh 17:21

Ikonen som liturgisk konst och personlig dialogbild synliggör det mest essentiella i den kristna tron, den tro som förenar bröder och systrar över nationella och konfessionella gränser.

Detta blev än en gång tydligt då en större ikon benämnd Kristus med den brinnande blicken i torsdags invigdes av biskop Johan Tyrberg, som beställt denna för Kapitelhusets entré vid Lunds stiftskansli, beläget strax bakom domkyrkan.

Ikonen som ett uttryck för den gemensamma tron på inkarnationens och frälsningens mysterium blev redan synligt i den tidiga kristna kulturen och manifesterades på det Sjunde Ekumeniska Kyrkomötet i Nicaea 787, som samlade representanter från hela den dåtida kyrkan. Jag ska senare i artikelserien om ikonens historia närmare presentera det som föregick och ledde fram till detta mycket viktiga kyrkomöte, helt ägnat åt bildfrågan.

Förutom grunden för ikonens teologi: inkarnationens faktum – Guds människoblivande – möter vi i texterna från detta en rad spännande synpunkter på ikonen, som betraktas som en visuell motsvarighet till den Heliga Skrift: Ikonen och Bibeln, fastslår man här, hänvisar till och förklarar varandra på ett ömsesidigt belysande vis.

Och vad är egentligen mer självklart? Den kristna tron är ju inte bara ordets religion – trots att Bibeln för den kristne såsom Gamla testamentet och Koranen för juden och muslimen är av största betydelse – utan lika mycket bildens religion, synliggjort genom den andra personen i Treenigheten, gudsmänniskan Jesus Kristus.

Man bör inte förringa den andliga brist ett bildfattigt kyrkorum innebär. Inte heller bör man underskatta den betydelse ikonerna har för fromhetslivet, för vår förmåga att leva oss in i och ta till oss trons verklighet. Detta kan inte nog understrykas i en tid då den kommersiellt präglade profana bildkulturen håller många i ett järngrepp. Kristenheten har ingen anledning att stå tomhänt inför detta. Istället borde vi reagera och bära fram vår bild av människan och verkligheten, bilden av det djup av rikedomar vi förvaltar.

Det andliga budskap vi möter i ikonen – och jag tänker nu särskilt på de centrala motiven inom konstarten – är i hög grad ekumeniskt. Och den kristologi och antropologi, de vill säga läran om Kristus och människan för att tala normalsvenska, kan utan problem omfattas av såväl ortodoxa och katolska som protestantiska kristna, något som ger de heliga ikonerna i dagens ekumeniska sammanhang hög relevans och en väl motiverad plats i samtliga dessa samfund.

Jag har alltsedan min kallelse att bli ikonmålare betraktat mitt konstnärliga arbete och författarskap i anslutning till detta som ett brobyggande. Och Jesu översteprästerliga förbön, som han ber i egenskap mönsterbilden för oss alla som Guds avbilder – ikoner under mognad – har för mig alltid varit vägledande: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig (Joh 17:21).

Det gemensamma vittnesbördet från oss kristna och det gemensamma agerandet i den barmhärtige samaritens efterföljd i vår globaliserade tid är av största betydelse. Ikonen är i detta sammanhang ett vackert och inspirerande uttryck för ett gemensamt credo, för det allra mest väsentliga i vår kristna tro, som denna – vägledd av den helige Ande – formulerades på de sju ekumeniska kyrkomöten som hölls innan kristenheten på 1000-talet splittrades i öst och väst och på 1500-talet genom reformationen ytterligare föll i bitar. Det var därför just i år, då vi i en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka ska högtidlighålla reformationen, så ovanlig glädjande att för Lunds stiftskansli få måla ett stort ikonporträtt av Jesus – vår gemensamme överstepräst och vän!

 

Kristus med den brinnande blicken

Jag är vägen, sanningen och livet. Joh 14:16

Denna ikon är i en och samma bild porträttet av den förkroppsligade Guden – Guds födelse i människan – och mannen från Nasaret. Här möter vi i lika hög grad den gode Herdens blick som vår andlige Domares och Frälsares, som genom sin stränga mildhet vill få oss att förstå vad det innebär att vara Guds ikoner (avbilder) och att i gemenskap med Jesus vara Faderns älskade söner och döttrar. Inför detta heliga ansikte kan vi med de medeltida teologerna säga: det sanna är lika med det sköna och det goda och omvänt. Jesus är mönsterbilden för dessa tre egenskaper.

När Dostojevskij säger att skönheten skall frälsa världen handlar det inte om den yttre skönhet som vi kanske först lägger märke till i detta porträtt, utan om skönheten i djupt humanistisk och andlig mening, som inte kan bli mer sann och god än den vi möter i Kristus.

Skönheten är förenad med kärleken, så att man med kärlekens öga kan se den bakom det yttre – utseendet – med sitt förnuft och sina själsförmögenheter kan mäta det omätliga och med blick för det andligt sköna bli varse det heliga Du som bor i alla, som är alltings källa, existens och mål.

Jesus är lika skön vid sin ångest i Getsemane, när han står inför Pilatus, hånas, gisslas och bespottas, som en brottsling avklädd all mänsklig och gudomlig värdighet bär korset han senare lider och dör på, som när vi ser honom på förklaringsberget, vid intåget i Jerusalem, vid uppståndelsen och i detta porträtt.

Läs mer om denna ikon och klicka på bilden för att se närbilder: http://larsgerdmar.se/Kristus-med-den-brinnande-blicken