Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid med glädje vara uthålliga. Kol 1:11

Ikonen av den helige Göran och draken gestaltar den enskilda människans kamp och den kollektiva andliga kampen mot inre och yttre fiender.

Detta är bilden av de evangeliska dygderna och symbolbilden för det rena hjärtat. Göran är riddaren av det Sanna och Goda och hästen heter Trofasthet. På denna bländvita springare sitter Göran redo att med kraften av sin övertygelse göra upp med draken.

I tre artiklar – en i månaden – som inleds med denna kommer jag utifrån ikonen av den helige Göran och draken analysera en del av den ondska som varnas för i det åttonde budet: Du skall inte bära falskt vittnessbörd. Den som inte beaktar detta budord – baktalaren – förringar och förfalskar inför andra bilden och uppfattningen av sin medmänniska, offret för förvandlingsnumret, dig eller mig: Guds älskade avbild (ikon),  ibland till oigenkännlighet. Baktalaren skapar genom manipulation negativa och missvisande bilder som sprids genom skvaller. Den drabbades enda möjlighet att förvara sig mot detta är att på allt sätt genom sitt sätt att vara och agera försöka visa vem hon egentligen är. Ibland, men långtifrån alltid, lyckas hon med detta inför dem som svalt giftet från baktalaren och kan åtminstone i någon mån återställa den verkliga bilden av sig, brutna relationer:  kollegialitet, vänskap och släktband kan återupprättas.

Till denna förfalskning – som hänsynslöst missaktar det sanna, sköna och goda i människan – hör också den i Europa nu växande främlingsfientligheten, antisemitismen och fascismen. Denna ska  också analyseras, men senare i höst/vinter och då utifrån motiven Majestas Domini som gestaltar en god och inkluderande politisk och moralisk struktur och Frälsare med den brinnande blicken, som framhåller en sammansatt och högtstående bild av människan som person i all sin sammansatta skönhet. Men i följande artiklar kommer fokus att läggas på det förtal och skvaller som går att göra något åt på det moraliska planet utan politisk kamp, men genom mental och social skärpning, som kan få stopp på detta slags ondska som i samspelet människor emellan ofta skapar så mycket förvirring, osäkerhet och obehag – ibland djupaste förtvivlan hos den utsatte, så stark att hon inte längre vill finnas.

Draken – ett reptildjur från förhistorisk tid – är vidrig och vrider sig lömsk strax bakom honom. Den är ondskan personifierad i alla dess former, verklig ondska – inga hjärnspöken eller väderkvarnar som en annan berömd riddare ofta såg sig hindrad av – ondskan vi ser utanför oss som vi med mer eller mindre öppna ögon låter ta plats inom oss. Ondskan kan både vara mentalt och fysiskt upplevd och är inte mindre ond för att den är liten. Liten och stor ondska samverkar och förvandlar livets goda till dess motsats, något vi djupast sett redan känner till, men denna ikon inte desto mindre vill göra oss helt på det klara med. Alla vet vad ondska är, men Gud vet att vi sällan bryr oss! Drakens ondska är både bilden av den lilla gliringen och den nattsvarta fascismen. Trofasthet reser sig på bakbenen, men Göran sitter som gjuten kvar i sadeln.

Åttonde budordet: du skall inte bära falskt vittnesbörd [om din nästa], handlar om mellanmänsklig ondska, något draken älskar då denna synd stegvis bryter ner det goda i den mänskliga gemenskapen, byggd på respekt och tillgivenhet, destabiliserar Guds rike och samhällsgemenskapen genom långsam förgiftning i små, upprepade doser, som förmörkar vår rena, oförfalskade syn på varandra vi med Jesus borde dela. Den förvränger gudsbilden i den eller de drabbade till det förtalaren önskar – som alltid ser till att vara välinformerad om allt och alla – förfalskar och förpestar vår uppfattning.

Detta falska vittnesbörd om vår nästa får draken att slicka sig om munnen. Detta skvaller och de nedsättande orden liknar ofta nästan välmenande tal – omtänksamt baktalande – kan övergå i planerad konspiration och är förödande. Värre än mobbing är denna ondska då den inte bara drabbar enskilda, utan i kedjereaktioner många, destabiliserar, raserar relationer och förekommer dessvärre även bland kristna. Här krävs nolltolerans inför drakens frestelse till synd så fort vi ser skymten av den.

Drakens blick är ihålig och hypnotiserande. Den öppnar sitt stora gap och talar till Göran, först smickrande och inställsamt, som hade den kommit för att avlägga en artighetsvisit. Men snart blir syftet klarare. Precis som Satans orm i Paradiset kommer den med fagert tal och erbjudanden, löften som kan infrias, bara Göran förstår att vara lite smidig. Förstås är allt den säger på en låg, för att inte säga obefintlig moralisk nivå. Men dess övertalningsförmåga är stark. Skickligt svartmålar den och får bristerna kännas ohjälpliga. Dess styrka är den mörka och självförhärligande skönheten.

Den personifierar den kollektiva fegheten inom oss, som gör oss mesiga och handlingsförlamade. Ständigt vädjar den till Görans svagaste sidor: egoismen, oförmågan och bekvämligheten. Och med de behagliga drömbilder draken frammanar för Göran är han snart nära på att falla i sömn. Sekunden innan han helt förlorat fotfästet och nästan drullar ned från hästen och blir ett enkelt byte för det vidriga kräkets huggtänder piggnar han till. En stark röst ljuder: Se upp min vän! Det är lätt att falla, men mycket svårare att resa sig! Besinna din höga värdighet! Göran vänder huvudet uppåt och ser den Eviges starka hand välsigna honom. Strama åt tyglarna och skärp blicken mitt barn! – fortsätter den varmt klingande rösten – annars råkar du illa ut! Du är riddaren av det Goda hjärtat. Identifiera fienden och hugg ned honom!

Klarvaken och spänstig reser sig den helige Göran i stigbyglarna och höjer rättfärdighetens lans. Och med kraften av sin rena blick, obevekligt fäst i pupillerna på den ondskefulle besten och med ett enda välriktat hugg, djupt in i dennes käftar, vinner Göran striden. Stolt och glad över att ha dödat ännu en drake fortsätter han i lätt skritt mot nya djärva mål