För att nu något sammanfatta det som rör ikonens födelse och primära inspirationskällor, som i tidigare artiklar beskrivits (se nedan), tar denna konst sina utgångspunkter i såväl den grekisk-romerska konsten, som i det egyptiska mumieporträttet.

I den förra, exemplifierad med den romerska målningen Uppvaktningen av Venus och Mars, finner vi de estetiska förutsättningarna för den rikt sammansatta bilduppbyggnad och dramaturgi som kommit att spela så stor roll för såväl bysantinsk som rysk ikonkonst fram till det samtida ikonmåleriet. I det senare och de s.k. Fayum-målningarna, de enda bevarade individualiserade porträtten från antiken, fokuseras ansiktets detaljer och då inte minst ögonen, ”själens spegel”. Genom de tidigare presenterade vittnesbörden om Lukas målaren och det uråldriga porträttet av Johannes, beställt av Lyckomedes, kan vi göra oss en föreställning om hur de första ikonerna kom till i Jesu samtid – den heliga bilden, som i all sin enkelhet utgör embryot till den långt senare fullt utvecklade ikonkonsten.

Orsaken till konstartens födelse förklaras av det inre behovet att gestalta och till eftervärlden förmedla det kristna mysteriet, att med adekvata bilder för den nya tron ersätta de heliga ting och kultbilder som tidigare varit föremål för vördnad och manifesterat den gamla tron. Vi kan sluta oss till att vissa kristna redan från början fann det naturligt att ge konkret uttryck för den synliga och påtaglig aspekten av gudsuppenbarelsen. Den människoblivne Guden, Jesus från Nasaret, hade på ett övertygande sätt genom ord och gärningar visat vem han är och ansågs av alltfler som större än både Farao och Mithras, Platon och kejsaren, större än alla de storheter och uppdiktade gudar som under denna tid på skilda sätt dyrkades och avbildades.

Eller som evangelisten Johannes så mycket skönare beskriver den händelse som ytterst ligger till grund för ikonens födelse: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud… Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning… Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss” (Joh 1:1, 14, 18).

Fortsättningen av ikonens historia är lika intressant som omfattande. Trogen dess grundläggande konstidé, att till eftervärlden förmedla den synliga aspekten av den gudomliga uppenbarelsen, utvecklas konstarten parallellt med kyrkans lära. Den andliga uppfattningen, avspeglad i den fornkyrkliga tron och underskön hymnologi, såväl som i teologiska texter av stort djup och sammansatthet från de sju ekumeniska kyrkomötena 325 till 787, kom efterhand att få allt större betydelse för dess konstidé och visuella språk. Av stor vikt under denna process är arvet från den grekisk-romerska kulturens konstnärliga och filosofiska trender. Men mer än detta den spiritualitet som odlas inom olika andliga rörelser, främst med utgångspunkt från klosterlivet. Komposition och övrig konstnärlig gestaltning blir alltmer avancerad och innehållsrik i takt med att kyrkan organiseras, dess liturgiska liv blomstrar, dess andliga och intellektuella reflexion utvecklas och berikas.

I en rad artiklar ska jag med nedslag i olika epoker kortfattat presentera den bysantinska ikonens historia från Konstantinopels grundande 330 till det bysantinska rikets fall 1453. Jag kommer då också, i någon mån, beskriva hur ikonerna i praktisk mening utförs på träpannå och på mur i form av fresker och mosaiker, såväl som genom s.k. illuminationer, bokmålningar på pergament, i heliga böcker. I denna exposé över konstartens fortsatta historia och utveckling kommer jag också att berätta om den ryska ikonen från 1000-talet och fram till mitten av 1600-talet, ett underbart kapitel i konstartens historia, om den s.k. förfallsperioden, om 1900-talets renässans för det klassiska ryska sättet att måla och avslutningsvis om det samtida ikonmåleri även jag själv representerar.

Välkommen att en gång i månaden ta del av fortsättningen av detta konsthistoriska och däremellan av artiklar om ikonens estetik och andliga innehåll samt det konstnärliga arbetet i ateljén.

Tidigare artiklar av vikt för förståelsen av denna och följande inlägg, se vänstermarginalen och ”Ikonens historia”: Ikonen och det grekisk-romerska arvet, Lukas målaren – ikonkonstens historia I, Ett uråldrigt Johannesporträtt – ikonkonstens historia II, Ikonen och det egyptiska mumieporträttet – ikonkonstens historia III, Autentiska porträtt av Petrus och Paulus – Ikonkonstens historia IV.                                                                                                                     

För den som önskar ytterligare kunskap om konstartens historia, teologi, estetik och måleriteknik, som när det gäller en så omfattande bildkultur som denna på en blogg bara kortfattat kan presenteras, hänvisas till min bok  Ansikte mot ansikte – Om de heliga ikonerna, där jag mer ingående har behandlat detta.