Efter att i tidigare artiklar berättat om den förgrymmade ankan och den blodtörstiga vargen från Gubbio, här några ord om det tema i ikonen som gestaltar unio mystica och vårt ekologiska ansvar samt detaljbilder ur ikonen.
I sin berömda solsång, Il Cantico del Sole, ger Franciskus en mäktig hyllning till allt levande:
Lovad vare du, min Herre med hela din skapelse, särskilt för broder Sol, som skänker oss dagen och ljuset. Vacker är han i sin väldiga glans. […] Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd. […] lovad vare du, min Herre, för broder Vind och för luften och regnet och den klara himmelen, ja, för all väderlek, genom vilken du uppehåller din skapelse. […] Lovad vare du, min Herre, för vår syster, moder Jord, som föder oss och bär oss och framalstrar allehanda frukter och färgrika blomster och örter.
I denna hymn hör vi diktjaget tacka Gud för Solen, Vinden och Jorden och andra viktiga delar av naturen, som han här talar med som till sina älskade bröder och systrar. Teologi och ekologi – läran om Gud och läran om samspelet mellan allt levande – hör samman, eller borde åtminstone göra detta och så var det uppenbarligen för den helige Franciskus.
I betraktandet av skapelsens skönhet kan vi förstå hur väl ekologi och ekologiska handlingsplaner kan matchas med teologiska modeller och ett andligt liv med moderna förtecken. En djupgående reflexion kring skapelsens teologi och det som här rör ekologi och vår roll som förvaltare av naturens goda kan gynna ett mer sammansatt ekologiskt tänkande där vi som Guds vänner och självständiga mikrokosmos kan stå i en kreativ Jag-Du-relation, för att låna ett begrepp från Martin Buber, till Gud – Skaparen – och allt gott och ändamålsenligt vi finner i naturen.
Franciskus var skapelsens ambassadör och en naturmystiker. I denna ikon ser vi honom avbildad i den miljö och tid som var hans egen – medeltidens Italien – i en helig bild som i samklang med hans vision formar sig till en visuell hyllning till ekologins skönhet och okränkbarhet och en förkunnelse om fred med naturen, till ett slags skapelsens porträttgalleri med de gestalter och fenomen som Franciskus stod i så innerligt förhållande till, ett naturens unio mystica: fullbordad enhet med Gud i allt och i varje grässtrå, ett föregripet evigt Paradis, där tiden verkar ha stannat upp och Guds frid råder.
I koncentrat möter vi det som hör till skapelsens mångfald och skönhet: Umbriens grönskande kullar, luften, ljuset och berget, vattnet och träden, gräset, blommorna och bären och djur av olika slag. Och i Jag-Du-relation med allt detta står Franciskus i centrum som en del av skapelsen och i innerligt samspråk med alla naturens varelser och växte.
När vi betraktar denna ikon kan vi själva osynligt ta plats i bilden. På lite avstånd från Franciskus kan vi tillsammans med honom andas in den friska luften och låta dagens ljus uppfylla oss, i denna undersköna biotop, i det böljande Italien. Och med bildens hjälp kan vi föreställa oss hur det såg ut på denna plats på tidigt 1200-tal, höra sången från allehanda fåglar, det rena vattnet porla, se glada fiskar simma i kapp i ljusblå vågor och känna dofterna av gräset och av blommorna vid stranden, njuta av värmen från eftermiddagssolen, som gjort väggarna heta på kyrkan bakom honom, som mild strålar i ljusaste marmorgrönt.
Det vi här har att förhålla oss till, oavsett om det är ett träd, en fågel, ett helt landskap eller något annat, är i sig unikt och heligt. Det är inte bara fråga om objekt för eget gottfinnande i ytlig mening, utan om meningsfulla entiteter av liv och dynamik beroende av och till tjänst för varandra i ett mäktigt allkonstverk – världen som ikon – som djupast sett är frambringad ur intet, oändligt sammansatt av oändligt många och likaberättigade Du, som har sin egen givna plats och mening i kosmos brokigt sammanflätade mysterium. Alla naturens Du förtjänar respekt och tillgivenhet från alla Jag – av dig och mig – såväl individuellt som kollektivt i politisk mening. En sådan personlig relation till allt levande – som i denna ikon gestaltas – resulterar i bästa fall i de nödvändiga förhållningssätt och åtgärder som måste till för att vårda och tillvarata naturen för att till våra barn och barnbarn garantera dess rika mångfald och fortlevnad.
Citatet ur Franciskus hymn vars ord i sig formar sig till en skön och meningsfull modell för ett slags ekologisk teologi kan tjäna som grundmodell och få relevans för en kritisk prövning av det moderna projektet – påbörjat genom industrialismens och kapitalismens framväxt på 1700-talet – och den nonchalans för skapelsen detta politiska skrytbygge ofta gjort och alltjämt gör sig skyldigt till. Il Cantico del Sole och denna ikon blir en appell och ett memento vid reflexionen kring en av vår tids stora ödesfrågor: det ekologiska ansvaret, kontra pågående globalt miljömord.