Efter senare tiders händelser med oräkneliga flyktingar på vandring genom Europa faller det sig naturligt att under kommande helgers firande av Jesu födelse och den heliga familjen inte bara stanna till inför dessa underbara begivenheter och Ömhetens Gudsmoder utan också Flykten till Egypten. Därför blir detta blogginlägg något längre än vad det brukar.
Ömhetens Gudmoder
Kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.
Första Johannesbrevet 4:7
I denna Mariaikon möter vi den gudomliga kärleken så utlämnande ömsint att den fyller våra hjärtan med tacksamhet. Varje linje, form, färg och rörelse sammanfaller här till en dynamisk enhet av ljus, harmoni, intimitet och varm uppmärksamhet. Marias leende ansikte, kind emot kind med Jesusbarnets lika öppna, oförställda, gestaltar deras glädje och närhet, den värme och tillgivenhet också vi som Guds söner och döttrar får uppleva i Kyrkans famn.
Genom Guds människoblivande, julnattens mysterium, möts himmel och jord. Inkarnationen – paradoxens faktum – evigheten, tiden, det gudomliga och mänskliga blir ett. Maria bär i denna ikon en blå undermantel som betecknar det mänskliga och en röd övermantel som betecknar det gudomliga, att hon genom den Eviges övernaturliga befruktning blivit Guds moder. Jesus bär en vit och gyllene mantel som talar om friheten från synd och ondska och om hans konungsliga herravälde över kosmos.
”I begynnelsen fanns Ordet”, säger Johannes i inledningen av sitt evangelium, enstaka ord av svindlande djup och mening. ”Och Ordet fanns hos Gud och var Gud. Allt blev till genom det”, fortsätter han, ”och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Och Ordet blev människa och bodde ibland oss” (Joh 1:1-3, 14). “Såsom järnet glödgas av elden” (Irenaeus) kan vi förenade med Jesus – Ordet som blev människa – genom de heliga sakramenten och Andens eld bli delaktiga av gudomlig natur. ”Gud blev människa för att människan skulle bli Gud”, säger den store teologen Athanasios av Alexandria, ord som i ett nötskal fångar radikaliteten i Guds människoblivande.
I den kristna gemenskapen, som i denna ikon också gestaltas, omfamnas vi och tröstas, lyfts vi upp, kan vi känna oss trygga, får vi den andliga näring och uppmuntran vi behöver för att mogna och orka leva.
Som Guds älskade är vi förenade med Jesus, här framställd som en vuxen i ett barns gestalt. Och genom dopet och tron är vi iklädda hans härlighets strålande klädnad. I det vita och det gyllene skådar vi vår värdighet och vår konungsliga kalles att tillsammans förvalta allt Guds goda i naturen, kulturen och det sociala projektet. Det rosa bandet på hans axel är för oss som Jesu syskon tecknet på vår prästerliga kallelse, att göra vardagslivet till en gudstjänst och den kristna verkligheten närvarande och synlig på den plats där vi är.
I vår hand håller vi, som Jesus på ikonen, den bokrulle som rymmer all den vishet vi finner i Bibeln och hos den kristna traditionens andliga vägledare. I denna kan vi läsa om det ansvar vi har som Jesu vänner och medarbetare och den härlighet som tillfaller oss som Guds söner och döttrar, förpliktande och bärkraftiga ord vi behöver på vägen genom livet, där vi vandrar tillsammans, men ofta skilda åt i olika uppgifter och ibland fysiskt långt ifrån varandra, mot det nya och eviga Jerusalem.
Och när vi då och då snubblar i livets uppförsbacke, blir trötta eller bekymrade, eller inser att vi har gått vilse, finns alltid Ömhetens Gudsmoder där och väntar på oss, lyfts vi åter upp i Kyrkans famn för att vila oss lite, för att omplåstrade och styrkta sedan glada kunna vandra vidare.
Flykten till Egypten
När de [stjärntydarna] hade gett sig av, visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten”.
Matteus 2:13
I denna högt älskade ikon, inte minst inom den koptiska (egyptisk-ortodoxa) kyrkan, ser vi den heliga familjen på väg genom öknen – en idag högaktuellt bild som illustrerar villkor under både Jesu tid och vår som dessvärre kommit att gälla många familjer.
Var exakt denna lilla familj befinner sig under sin exil framgår inte av bilden. Men att döma av Jesusbarnet kan vi konstatera att de tre nu varit på flykt under minst ett år.
Som bekant hade kung Herodes Agrippa (10 f.Kr – 44) av de tre österländska stjärntydarna fått veta att en ny judisk kung hade fötts. Han hade känt sin makt hotad och bestämt sig för att döda Jesus. Men Guds ängel hade i en dröm visat sig för Josef och sagt: Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten (Matt 2:13).
Som alla åsnor (tillika med kameler) är den Maria sitter på passgångare, och ett tjockt, mjukt tyg över åsnans rygg gör den långa ritten enklare. Maria är klädd i purpurrött som symboliserar det gudomliga moderskapet, och Jesusbarnet i pärlvitt, som här talar om att han är härlighetens son – Messias – som har kommit för att befria oss från synd och död och i andlig mening upprätta Guds rike. Han rör på sig som spädbarn brukar, och Maria – likt alla mödrar på flykt – har sitt fokus på den lille, och en blandning av förnöjd stolthet och allvarlig eftertänksamhet vilar över hennes ansikte.
När jag ser den gamle Josef på sin vandring med kappsäcken på ryggen och Maria med Jesus förs tanken osökt till alla flyktingar och emigranter på våra breddgrader och annanstans, förr i tiden och idag, som Kristina och Karl-Oskar i filmatiseringen av Mobergs Utvandrarna – på flykt undan 1800-talets hungersnöd i Småland. Men vad värre är ser jag nu återigen den stackars treåriga flicka från Syrien framför mig, som det rapporterades om – minns tyvärr inte namnet – som delar sitt öde med över 2 miljoner syriska barn på flykt undan den grymme al-Assads terrorregim, och hennes orolige far. Jag ser också de många jesidiska och kristna familjer på flykt undan det hänsynslösa IS. Och jag ber för alla dessa i förskingringen och beundrar de hårt arbetande UNICEF- och FN-anställda och Läkare utan gränser i fält, och hör Jesu ord: Sannerligen, vad helst ni har gjort för en av dessa minsta bröder, det har ni gjort för mig (Matt 25: 40).
Måtte vi i Sverige på ett värdigt och kärleksfullt sätt ta emot dem som i nöd knackar på vår dörr – det är ju Jesus som knackar på… Och ve de makthavare och de sammetsfascister som låtsas vara demokrater, men inte vill visa barmhärtighet, som i vårt rika land har mage att tala om att vi inte skulle ha råd!
När vi i denna ikon ser den heliga familjen och Jesusbarnet på flykt – med sina små armar, ben och ögon och med en orientalisk slöja över huvudet som mamma satt på honom som skydd mot ökensolen – blir den flyende människans öde konkret, får de förföljda och utelämnade ansikten, förvandlas de höga siffrorna på barn och vuxna på vägar och i läger till något heligt och ovärderligt, till personer vi kan förstå, identifiera oss med och visa ansvar för.
Hur länge den heliga familjen tvangs leva kvar i Egypten och om Jesus under denna tid lärde sig tala landets språk vet vi inte med säkerhet. Dock menar man i den koptiska kyrkan att de befann sig där i tre och ett halvt år. Och en rad platser i landet pekas ut där de under denna tid sägs ha bott eller stannat till, bland dem det ställe i det koptiska Kairo där man idag finner kyrkan Babylon El-Darag (Den heliga Jungfruns kyrka).
När Herodes hade dött visade sig på nytt Guds ängel för Josef i drömmen och sade: Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda… Och där bosatte sig [den heliga familjen] i en stad som heter Nasaret (Matt 2: 19-23). Men dessa händelser är stoff för en helt annan ikon.