Efter 28 år återsågs vi igen, jag och Helena Nikkanen, min gamla lärare i ikonmåleri, en mycket lycklig händelse, och det skedde i den egyptiska öknen. ”Det är änglarna som fört oss samman”, sade hon, och är själv något av en ängel, en mycket kramgod sådan och tillika ytterst begåvad och meriterad inom området ikonmåleri och ikonkonservering.
Detta hände förra året då jag var i Egypten under fem månader för studier av koptiskt ikonmåleri. Min bas var Anafora Retreat Farm, ett internationellt och ekumeniskt centrum och en underskön, andlig oas belägen i öknen ca sju mil norr om Kairo i Wadi el Natrun, det område där flera av de äldsta och mest namnkunniga egyptisk-ortodoxa klostren är belägna. På Anafora samlas människor från världens alla hörn och betydelsen av ordet anafora är ”att lyfta upp”. Det är en på många sätt fantastisk plats som det finns mycket att säga om och jag ska återkomma till detta i en ny artikel.
Senast vi sågs var 1985 på Nya Valamo kloster i Finland där jag för Helena studerade ryskt ikonmåleri. Hon var här under många år chefskonservator vid det av finska staten inrättade konserverings-centrum som kommit till med anledning av den unika samling ryska ikoner som förts hit från det legendariska Gamla Valamo kloster i Ryssland. Jag hade antagits som privatelev till den berömde i Paris boende ikonmålaren Leonid Ouspensky (1902–1987), ansedd som 1900-talets främste företrädare för den klassiska ryska stilen från 1400- och 1500-talet. Men plötsligt meddelade han återbud på grund av försämrad syn – han var då redan till åren kommen – och hade nu vänligheten att istället skriva till sin tidigare elev Helena och be henne att anta mig som elev. Så erhöll jag av henne den undervisning Ouspensky inte längre var i stånd att ge.
Helena Nikkanen har som pensionär flyttat till Anafora och undervisar här några av de 19 nunnor som hör till platsen i ikonmåleri och då förstås i den koptiska stilen. Och vid sidan av detta arbetar hon även med konservering av äldre koptiska ikoner som finns i de närbelägna klostren från tidig medeltid.
Vår tid tillsammans blev till ett fortgående och berikade seminarium om allt som rör ikoner, i synnerhet de koptiska, och vi företog också resor tillsammans för att studera detta i Kairos medeltida kyrkor och då även en oförglömlig sådan till Monastery of Saint Antony at the Red Sea, vars enastående bildprogram från 1200- och 1300-talet jag i en senare artikel ska kommentera.
Jag har tidigare presenterat Isaac Fanous, ansedd som den moderna koptiska ikonens mästare. Men det som här lärs ut av Helena, eller Mama Helena, som man kallar henne på Anafora, är ett ikonmåleri som närmare knyter an till det äldre, klassiska koptiska. Det är ett intressant projekt där hon undervisar systrarna med hjälp av vackra foton av koptisk ikonkonst och handleder under work in progress i ett förtroendefullt och mycket charmigt samspel mellan lärare och elev. Det arabiska ordet mumkin, som betyder kanske, återkommer ofta, och man skulle kunna kalla hennes pedagogik på Anafora för mumkin-pedagogiken.
Denna präglas av den varliga och lyhörda lärarens respekt för elevens personliga talang och möjlighet att utifrån givna grunder modigt söka sig fram till ett eget och autentiskt konstnärligt uttryck. ”Mumkin… lite mer rött i den där färgen”, eller ”skulle mumkin… ärkeängelns huvud inte böjas lite mer nedåt”, för att uttrycka större vördnad och ödmjukhet inför Kristus? Förstås blir resultatet av ett projekt av detta slag inte från början mästerligt. Men med denna metod blir det alltigenom autentiskt och därmed intressant och kommunikativt, och man kan se hur kompositioner av motiv och porträtt i de tidigare gjorda målningarna i de senare blir alltmer säkra och övertygande. Estetiskt möter vi här som i allt koptiskt ikonmåleri en innerlig naivism på hög andlig nivå. Och jag anser att det Helena Nikkanen här lär systrarna, som för vidare en urgammal koptisk tradition och samtidigt är nyskapande och personlig, är väl så intressant som de i Egypten numera ständiga, närmast pastischartade upprepningarna av den nya stil Fanous har initierat.
Man är nu i färd med det fleråriga projektet att utsmycka den nya, stora kyrkan med ikoner i muralmålningsteknik (se illustrationerna ovan), ett omfattande bildprogram som genomförs både interiört och exteriört. Invändigt ägnas det åt Jesu liv, med motiv ur såväl berättelserna om hans liv, som hans under och kraftgärningar. I absiden längst fram i kyrkan avbildas i stort format Den tronande Kristus i himmelen – Pantokrator – vördad av de 24 äldste och ärkeänglar med utgångspunkt från Uppenbarelseboken. På utsidan av kyrkans ska så småningom i en lång rad ännu tomma nischer gamla testamentets händelser gestaltas.
Jag har själv av Helena och bishop Thomas, platsens grundare och andlige ledare, blivit ombedd att återvända när de stora nischerna på kyrkans utsida ska målas för att här utföra några av mina egna gammaltestamentliga motiv: Jakobs stege, Abrahams offer och Den rättfärdiga Rut. Detta ser jag mycket fram emot och då också att få återse min kära syster i Kristus och kollega och fortsätta det spännande tankeutbytet om de heliga ikonerna.
Vi går nu snart in i Stilla veckan. På Långfredagen återkommer jag med en reflektion kring Jesu död och ikonen Nedtagandet från korset och på Påskdagen med ytterligare en kring uppståndelsemotivet, där vi ser hur Kristus i en dramatisk scen räddar Adam och Eva – representanterna för mänkligheten – ur dödsrikets mörker och förgänglighet.
