Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg eller klagan och ingen smärta skall finnas mer. Upp 21:4
Påskens radikalitet och den tredje dagens mysterium – Jesu uppståndelse – föregreps i bildlig mening på förklaringsberget då Kristus i bländande, oskapat ljus i sin härlighetskropp visade vad konsekvenserna av hans människoblivande och frälsningsgärning blir för oss som genom dopet och tron är förenade med honom.
Den strålande och odödliga skönheten. På förklaringsberget visar Kristus sin gudomliga natur som han har förenat med vår mänskliga. Detalj ur Kristi förklaring. 61 x 45 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.
Men uppståndelsens härlighet föregicks av dess motsats: Jesu död på korset, då Gud i mänsklig gestalt genom sitt gudomliga och kosmiska försoningsoffer tog med sig all vår synd och skuld upp på korset, med Paulus ord: Gud försonade hela världen med sig genom Kristus (2 Kor 5:19).
Tragiken i denna händelse kan i förstone tyckas outhärdlig och meningslös. Guds son – den andra personen i Treenigheten – som med sina ord och gärningar visade oss så stor kärlek och omsorg förnedrades och spikades fast på ett kors. Men trots detta hör denna händelse till en av kyrkans mest upphöjda och vördade, detta då Gud genom denna öppnat vägen för våra själars frälsning, syndernas förlåtelse och det eviga livet tillsammans med Honom och varandra – hans söner och döttrar.
Det som skedde på korset var ett fysiskt och metafysiskt drama och ett mysterium som tog plats i både tiden och evigheten och som utspelades mellan den himmelske Fadern och den mänsklighet hans son, Jesus, genom inkarnationens mysterium ingått en fullständig och evig förening med. Några av de närmast sörjande har förblindade av tårar väntat ut hans lidande och insomnande.
Nedtaganddet från korset. Ikon målad av Lars Gerdmar, 37 x 31 cm, den XIII stationen i korsvägen, S:t Lars kyrka i Uppsala. Foto: Bo Wiberg.
I ikonen av nedtagandet från korset ser vi hur dessa med stor ömhet nu tar hand om Jesu kropp. Längre ifrån hans strålande härlighetskropp på förklaringsberget kan denna bild av vår döde Frälsare inte vara. Men korset har blivit ett segertecken och reser sig mäktigt över Jerusalems murar, här symbolen för den blinda maktens elände. Korset vittnar om hur Kristus med sin offerdöd och ärorika uppståndelse bröt syndens trauma och övervann dödens makt.
Trots den tyngd och djupa sorg vi här ställs inför, gestaltas i denna ikon en skönhet och innerlighet som är gripande. Efter dödens faktum sammanfattas en människas hela liv och gärning, i detta fall gudsmänniskans vandring här på jorden.
På en stege står Josef från Arimataia, som åt Jesus upplät sin egen grav. Han håller i Jesu kropp och tittar sorgset ut i intet, som sökte han efter ord för att uttrycka sin smärta. Guds moder Maria, med dödskampen hon delat alltjämt inskriven i ansiktet, omfamnar sin son under tårar. Och Maria Magdalena, som Kristus räddade från döden genom stening, har i djupaste ömhet fört hans hand till sina läppar. Alla är förkrossade, ledsna och besvikna. Johannes, den blivande evangelisten, står ensam och tittar på, isolerad, handlingsförlamad och uppgiven.
Inför denna ikon kan vi delta i sorgen över att den människoblivne Guden – Fridsfursten – förnedrades och dödades. Detta är också sorgen över ondskans och våldets konsekvenser i alla dess former, som här framstår i dess fullständiga absurditet.
Men när vi nu betraktar Jesu kropp, livlös och stel i den sörjande moderns armar, ser Johannes deprimerade ansikte och Maria Magdalenas tårar, kan vi ändå göra detta med förtröstan. Och så kan vi också göra när vi står vid dödsbädden till någon av våra närmaste vänner eller anhöriga. Döden är förvisso absurd och nattsvart och jag minns hur tydligt detta framstod vid min egen pappas död, hur han låg där kall och alldeles oigenkännlig. Men snart ska Johannes springa till graven där de lade hans vän och finna den tom. Kristus är uppstånden! Och som han ska vi alla en dag uppstå och få en härlighetskropp lik den han visade oss på förklaringsberget. Döden är inte längre det fasansfulla slutet, bara porten till Paradiset!
Botaniska trädgården i Lund. Foto: Lars Gerdmar.
Apropå påsken och naturens återuppvaknande – den underbara tid vi nu lever i då den döda skapelsen mirakulöst steg för steg åter får liv och blomstrar – vill jag ur min bok ”Ansikte mot ansikte” citera den rysk-ortodoxe teologen Sergius Bulgakov:
Uppståndelsens bild är inskriven i naturen och dess tecken är vårens uppståndelse. Efter vinterns dvala bringar våren fram växtlighet från jorden, nya gröna ax uppfylls av livets kraft. Våren smyckar sig i uppståndelsens mångfärgade skrud under solens livgivande strålar. Varje vår profeterar om den vår som är i antågande för hela världen. Naturens död är övervunnen av livets värme och naturens påsk ger plats för den kristna påsken. […] Påsk är glädje över kyrkan; på grund av denna befinner vi oss inom kyrkan, i ett liv, en kropp, Kristi kropp. Det som vanligen endast förblir en kallelse och ett löfte, framstår nu för oss som högst verkligt.
Glad påsk!
Mer om dessa ikoner och andra på ikongalleriet: larsgerdmar.se
Efter att i tidigare artiklar berättat om den förgrymmade ankan och den blodtörstiga vargen från Gubbio, här några ord om det tema i ikonen som gestaltar unio mystica och vårt ekologiska ansvar samt detaljbilder ur ikonen.
Saint Francis, 65 x 52 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar till påve Franciskus 2016, beställd av de svenska lutherska och katolska kyrkorna. Foto: Mattias Piltz här och nedan.
I sin berömda solsång, Il Cantico del Sole, ger Franciskus en mäktig hyllning till allt levande:
Lovad vare du, min Herre med hela din skapelse, särskilt för broder Sol, som skänker oss dagen och ljuset.Vacker är han i sin väldiga glans. […] Om dig, du Allrahögste, bär han vittnesbörd. […] lovad vare du, min Herre, för broder Vind och för luften och regnet och den klara himmelen, ja, för all väderlek, genom vilken du uppehåller din skapelse. […] Lovad vare du, min Herre, för vår syster, moder Jord, som föder oss och bär oss och framalstrar allehanda frukter och färgrika blomster och örter.
I denna hymn hör vi diktjaget tacka Gud för Solen, Vinden och Jorden och andra viktiga delar av naturen, som han här talar med som till sina älskade bröder och systrar. Teologi och ekologi – läran om Gud och läran om samspelet mellan allt levande – hör samman, eller borde åtminstone göra detta och så var det uppenbarligen för den helige Franciskus.
I betraktandet av skapelsens skönhet kan vi förstå hur väl ekologi och ekologiska handlingsplaner kan matchas med teologiska modeller och ett andligt liv med moderna förtecken. En djupgående reflexion kring skapelsens teologi och det som här rör ekologi och vår roll som förvaltare av naturens goda kan gynna ett mer sammansatt ekologiskt tänkande där vi som Guds vänner och självständiga mikrokosmos kan stå i en kreativ Jag-Du-relation, för att låna ett begrepp från Martin Buber, till Gud – Skaparen – och allt gott och ändamålsenligt vi finner i naturen.
Franciskus var skapelsens ambassadör och en naturmystiker. I denna ikon ser vi honom avbildad i den miljö och tid som var hans egen – medeltidens Italien – i en helig bild som i samklang med hans vision formar sig till en visuell hyllning till ekologins skönhet och okränkbarhet och en förkunnelse om fred med naturen, till ett slags skapelsens porträttgalleri med de gestalter och fenomen som Franciskus stod i så innerligt förhållande till, ett naturens unio mystica: fullbordad enhet med Gud i allt och i varje grässtrå, ett föregripet evigt Paradis, där tiden verkar ha stannat upp och Guds frid råder.
I koncentrat möter vi det som hör till skapelsens mångfald och skönhet: Umbriens grönskande kullar, luften, ljuset och berget, vattnet och träden, gräset, blommorna och bären och djur av olika slag. Och i Jag-Du-relation med allt detta står Franciskus i centrum som en del av skapelsen och i innerligt samspråk med alla naturens varelser och växte.
När vi betraktar denna ikon kan vi själva osynligt ta plats i bilden. På lite avstånd från Franciskus kan vi tillsammans med honom andas in den friska luften och låta dagens ljus uppfylla oss, i denna undersköna biotop, i det böljande Italien. Och med bildens hjälp kan vi föreställa oss hur det såg ut på denna plats på tidigt 1200-tal, höra sången från allehanda fåglar, det rena vattnet porla, se glada fiskar simma i kapp i ljusblå vågor och känna dofterna av gräset och av blommorna vid stranden, njuta av värmen från eftermiddagssolen, som gjort väggarna heta på kyrkan bakom honom, som mild strålar i ljusaste marmorgrönt.
Det vi här har att förhålla oss till, oavsett om det är ett träd, en fågel, ett helt landskap eller något annat, är i sig unikt och heligt. Det är inte bara fråga om objekt för eget gottfinnande i ytlig mening, utan om meningsfulla entiteter av liv och dynamik beroende av och till tjänst för varandra i ett mäktigt allkonstverk – världen som ikon – som djupast sett är frambringad ur intet, oändligt sammansatt av oändligt många och likaberättigade Du, som har sin egen givna plats och mening i kosmos brokigt sammanflätade mysterium. Alla naturens Du förtjänar respekt och tillgivenhet från alla Jag – av dig och mig – såväl individuellt som kollektivt i politisk mening. En sådan personlig relation till allt levande – som i denna ikon gestaltas – resulterar i bästa fall i de nödvändiga förhållningssätt och åtgärder som måste till för att vårda och tillvarata naturen för att till våra barn och barnbarn garantera dess rika mångfald och fortlevnad.
Citatet ur Franciskus hymn vars ord i sig formar sig till en skön och meningsfull modell för ett slags ekologisk teologi kan tjäna som grundmodell och få relevans för en kritisk prövning av det moderna projektet – påbörjat genom industrialismens och kapitalismens framväxt på 1700-talet – och den nonchalans för skapelsen detta politiska skrytbygge ofta gjort och alltjämt gör sig skyldigt till. Il Cantico del Sole och denna ikon blir en appell och ett memento vid reflexionen kring en av vår tids stora ödesfrågor: det ekologiska ansvaret, kontra pågående globalt miljömord.
I inledningen av den förra artikeln som till stora delar ägnas åt den anka, en fiktiv gestalt, som bevakar kyrkporten bakom Franciskus ger jag en kort resumé av denna ikon i sin helhet som när jag nu fortsätter att berätta om detaljerna i denna kan var bra att börja med att läsa.
Saint Francis, 65 x 52 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar till påve Franciskus 2016, beställd av de svenska lutherska och katolska kyrkorna. Foto: Mattias Piltz här och nedan.
Vargen från Gubbio hade uppenbarligen en skruv lös, även djur kan ha detta. Vargar brukar inte ge sig på människor, eller döda tamboskap. Men denna ondskefulla best hade vid det tillfälle då man vände sig till helgonet för att få hjälp blivit en skräck för alla i den lilla staden Gubbio.
Fioretti di Francesco, en skrift tillkommen några hundra år efter Franciskus död där en rad berättelser om honom och hans bröder är samlade, läste jag för första gången för ett tjugotal år sedan. Här ingår historien om denna blodtörstiga best, ett ondskans monster som inte som normala vargar bara tog bytesdjur enligt naturens ordning, utan gjorde stor skada på den boskap av lamm och andra djur man här hade och som ibland även dödade stadens invånare – en terrorist och syndare av stora mått som i mötet med helgonet blev omvänd. Alldeles tam, med ett förnöjsamt leende över nosen och viftande med svansen har den lagt sin stora tass på Franciskus bröst och blir nu omfamnad och klappad av honom som en kär vän.
Vårt helgon är en ”vargkramare” och skulle som den store djurvän han var säkert idag, som jag och många andra gör, tillhört dem som värnar om de utrotningshotade vargarna. Hans andliga auktoritet, stränghet och djupa ömhet har nått in i denne förhärdade varelses hjärta och förvandlat honom. Det berättas att den tidigare våldsverkaren sedan blev hela stadens älskling och vördades. När han dött fick han en hedervärd begravning. Även ett djur erhöll värdighet – alla detaljer i denna i historia är intressanta och värda att reflektera över. En del skulle säga att detta bara är en legend. Men jag är övertygad om att berättelsen är sann, inte bara för att jag tror att Gud kan göra under och stora helgon som Franciskus kan låna kraft och förmåga från Skaparen som har makten över naturlagarna, eller för att man faktiskt vid arkeologiska utgrävningar på den plats där man begravde vargen från Gubbio, under kyrkan här har funnit ett skelett av en stor varg, utan också för att människor som lever nära naturen sedan ut minnes tider haft och alltjämt har denna förmåga.
Bland Dukha-folket, en liten stam av nomader och renskötare i Mongoliet lever än idag denna förmåga att kommunicera med de vilda djuren kvar och då också med rovdjur såsom örnar och vargar som man lyckas tämja för kultiverade syften som jakt och fiske. Dessa nomader anser sig ha en andlig relation till naturens alla varelser, som de från hjärtat respekterar och vördar, inte som objekt för eget gottfinnande, utan som sina vänner. Detta förhållande till skapelsens alla invånare skulle Franciskus säkerligen uppskattat. Och dessa naturfolk har mycket att lära oss: industrisamhällets barn, som oreflekterat bara roffar åt oss och på ”djurfabriker” och vid djurtransporter gör oss skyldiga till de mest vidriga former av djurplågeri – synd mot skapelsen. Den verkliga historien om vargen från Gubbio och Franciskus reser en rad viktiga frågor.
De galna vargarna och ömhetens revolution
Men vargen i denna ikon är också en symbolisk gestalt och denna episod blir här också en bild för fredsskapande mellan människor i smått och stort, som en kallelse för alla kristna, och till orosstiftare att omvända sig, som med den lyckliga upplösningen av en grym och förödande historia blir en appell till oss att aktivt verka för fred och försoning i såväl social och religiös som politisk mening.
All verklig fred i hållbar och långsiktig mening börjar med omvändelse på djupet genom ett genuint upptäckande och erkännande av Guds goda, allas och alltings helighet och okränk-barhet som Jesus och helgon som Franciskus genom det de sagt och gjort pekat på. Detta andliga fredsskapande på djupet leder med den goda viljans naturliga logik till ett radikalt och kompromisslöst avståndstagande från det som har med ondska och konflikter av alla slag att göra, till aktivt motarbetande av den ondska som i värsta fall leder till öppet våld och krig med fasansfulla och konsekvenser – vi ser idag med förtvivlan hur detta förnekande av det heliga och goda i Syrien lett till total ondska, omätliga lidanden och förödelse, och också på andra platser i världen. Högmod, girighet, avundsjuka och maktlystnad, egoism och nationalism, intolerans, hat och iskall främlingsfientlighet…
Listan på dessa anti-dygder som hör till de förhärdade odjurens agenda kunde göras lång, anti-humana mekanismer och handlingsmönster som i både fysiskt och mental mening gör människan till människans varg, plågoande och bödel i såväl social, religiös som politisk mening. Det som borde vara ett gemensamt och kreativt multinationellt- och kulturellt byggande av en god värld grundat på ömsesidig respekt, glädje och förundran över vad vi alla med positiva olikheter och egenheter äger, allt detta kosmiska och goda störtas genom de galna vargarnas hänsynslösa framfart i kaos.
Dessa ofredens konsekvenser gäller på såväl mikronivå mellan människa och människa och grupperingar av olika slag, som på makronivå i religionernas och staterna sammanhang, där ondskefulla och splittrande krafter styr ledarna och det politiska spelet. När de galna vargarnas demoner får ta plats inom människor och breda ut sig, leder det till våld och splittring. Hjärtan blir iskalla, människa ställs mot människa, den varma och inkluderande blicken blir stel och okänslig.
Biskopen för den svenska katolska kyrkan Anders Arborelius talade i en krönika nu efter påve Franciskus, en av vår tids stora fredsstiftares besök i Sverige om ömhetens revolutionärer som en rubricering på andlig kamp i den barmhärtige samariten fotspår, något i dagens situation av global ekonomisk ojämlikhet och flyktingkatastrof mycket tänkvärt. Och den gode herden Jesus säger: Jag skickar er som får in bland vargar. Han menar då inte att vi ska agera som bräkande yllemesar, utan klargör att föremålen för vår andliga kamp är just det slags terroriserande vargar som vargen från Gubbio var ett exempel på innan han mötte Guds stränghet och barmhärtighet och blev omvänd.
Denna kamp och ömhetens revolution i kristen och humanistisk mening bör få konsekvenser för våra sociala, religiösa och politiska reflexioner, ställningstagande och handlingsmönster. Detta är en radikal utmaning på både mikro- och makronivå i en tid då den öppna fascismen och den mer polerade, politiskt korrekta sammetsfascismens ulvar i fårakläder försöker vinna mark i såväl det dagliga samspelet människor emellan som i religiösa och politiska sammanhang där inhumana beslut fattas.
Den tidigare galne och ondskefulle vargen från Gubbio på ikonen blir enligt berättelsen om hans omvändelse i en andra läsning av historien en symbolmättad bild i denna ikon för allt som har med konflikt och konfliktlösning att göra. Vår kamp i Jesu efterföljelse och i reflexionen över Franciskus hantering av vargen, kommer nu inte bara gälla den demokratiska kampen mot glupska och hänsynslösa mega-vargar som Putin med flera och de varulvsliknande smygfascisterna i Nordens och Europas nationalegoistiska partier, som, utan att ännu yla, gör sina röster hörda i våra medier och parlament. Vår uppgift gäller i lika hög grad den andliga och ömsinta kampen gentemot alla de knäppa politiska vargungar och värstingar av olika slag som mer eller mindre medvetna om sakernas allvar runt omkring oss lider av samma andliga sjukdom och inhumana mentalitet, som dock var och en innerst inne är lika, sköna, goda och vördnadsvärda som den omvände vargen från Gubbio.
Då min Franciskusikon till påven blivit aktuell genom att ha uppmärksammats i olika media i samband med hans besök i Sverige ska jag ägna några blogginlägg åt denna ikon.
Saint Francis, 65 x 52 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar till påve Franciskus 2016, beställd av de svenska lutherska och katolska kyrkorna. Foto: Mattias Piltz här och nedan.
Jag börjar i denna artikelserie som ska lyfta fram olika detaljer och aspekter av denna ikon med att porträttera den arga ankan vid kyrkporten, en uppblåst dubbelmoralist som med sitt pladder och skvaller gör så mycket skada och fortsätter i följande blogginlägg med vargen från Gubbio, en före detta blodtörstig mördare som nu mött den stora kärleken: den helige Franciskus, som dock redan gift bort sig med fru Fattigdom.
Denna artikel handlar om brott mot det åttonde budet: Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa och får tills vidare ersätta utlovade återstående två reflexioner kring detta onda utifrån ikonen av den helige Göran och draken som senare, när tid gives, kommer att skrivas. Här först en beskrivning av ikonen som sådan:
Den helige Franciskus – ekolog och fredsstiftare
Lovad vare du, min Herre med hela din skapelse, särskilt för broder Sol, skaldar Franciskus av Assisi (1182–1226), en av kristenheten mest älskade gestalter, i sin berömda hymn Il Cantico del Sole (”Solsången”) en vacker hyllning till Gud och hela skapelsen som sjungs i kyrkor världen över.
Avbildad bland gröna kullar, träd och blommor i ett soldränkt Umbrien – det landskap där han levde – och omgiven av fåglar av allehanda slag och blommor, ödmjukt bugande vid stranden till en sjö, med glada fiskar vid ett bergsparti intill, ser vi honom här, den ståtlige Franciskus – en medeltida profet och ekologins beskyddare – med innerliga anletsdrag i samspråk med allt levande.
Bakom honom står San Damianokyrkan (tidigare förfallen), där han från krucifixet hört Kristus ropa: Franciskus, bygg upp mitt hus, som faller i ruiner! Vargen från Gubbio, som var en skräck för samhället har i mötet med Franciskus blivit tam – en bild av freds- skapandet som en kallelse för alla kristna och av hur orosstiftare kan bli omvända. En förgrymmad anka – representant för de dubbelmoralister och baktalaren som bryter ned det andra bygger upp – blänger på Franciskus som förbarmar sig över en våldsverkare och tre små fåglar, högt upp i bilden, indikerar Guds heliga Treenighet, som på olika sätt bistår människor i det andliga livet.
Så formar sig denna ikon till en visuell hyllning av ekologins skönhet och okränkbarhet och en förkunnelse om fred med naturen och mellan alla människor, till ett slags skapelsens porträttgalleri med de gestalter och fenomen som Franciskus stod i så innerligt förhållande till – ett skapelsens unio mystica: fullbordad enhet med Gud i allt och i varje grässtrå, ett föregripet evig Paradis, där tiden verkar stannat upp och Guds frid råder.
Ankan – en karikatyr och samhällsfara
Tillbaka till ankan: en metaforisk och fiktiv gestalt som vi nedan ser på lite avstånd och vars enda likhet med Kalle Anka är att den ofta blir mycket upprörd. Ankan i denna ikon är en personifikation av dem som sätter i system att negativt granska, motarbeta och förtala andra personer och grupper och genom detta förvänder blicken på oss och sätter relationer och ibland hela samhällsystem på spel.
Den stolta ankan representerar människor med stort kontrollbehov och makthunger, som har problem med sig själva och sin omgivning, som den genom nedsättande ord, skvaller och iscensatta intriger – som ankan älskar att ägna sig åt – svartmålar och skadar. Den är en samhällsfara och ett mentalt miljöhot, bryter ned och förgiftar det politiskt goda och det mellanmänskliga livet.
På högsta internationella och mellanstatliga nivå (i själva verket lägsta) som i presidentvalskampanjen i USA nyligen, kan det gå till på ett våldsamt obehagligt sätt när en nationalromantisk, sexistisk och främlingsfientlig megaanka ohämmat får agera på den globala scenen, med allvarliga socialetiska och politiska följdverkningar. Denna löjeväckande, men farlig maktanka, som efter att ha lyckats förleda stora delar av USA:s befolkning nu snart sätter sig på tronen, är nära besläktad med andra politiskt högt uppsatta nationalistiska och högerextrema ankor, som på obefintlig moralisk och humanistisk nivå under senaste decennier i Europa och Sverige genom missnöjespolitik, lögner, förtal och skräckpropagande fått makten över många osäkra och lättlurade, skapat misstro, hat och fientlighet mellan människor och grupper av olika nationer, kulturer och religioner.
Men på normal nivå i vardagslivet sker förgiftningen i regel långsamt, närmast omärkligt. Plötsligt har vi ändrat inställning till en person, börjat se en massa fel och brister hos henne. Ankans små elaka kommentarer då och då har som giftdroppar, ibland i form av små utläggningar om sitt offer, fått effekt. Både jag och offret har drabbats av mental förorening. Offret märker detta först genom förändrad attityd hos människor – det kan också gälla nära kolleger eller gamla vänner – sedan blir det allvarligare. Den mentala förgiftningen kan skada och på sikt i grunden förstöra en hel gemenskap, fördjupa motsättningar mellan personer, leda till psykisk ohälsa och dödsfall. Med sin giftiga tunga är Ankan farligare än mobbaren. Detta då hens pladder inte bara drabbar offret utan många runt omkring som med öppna ögon eller ofrivilligt från mun till mun för smutskastandet vidare, blir ankans agenter, delaktiga i detta moraliskt och socialt onda, medskyldiga till brott mot det åttonde budet .
Om vi inte är vaksamma och ser till att inte ge lillfingret till denna sociala och politiska plågoande – denna demon och dess agenter – kan ankans ofta intelligenta och utstuderat destruktiva verksamhet få förödande och ohjälpliga konsekvenser för såväl enskilda människor och relationer runtomkring och grupper emellan som för Guds rike, för samhällslivet och vår värld i stort.
Ankan – man såväl som kvinna – tillhör ofta övre medelklassen eller överklassen, är oklanderligt klädd och saknar sällan bildning. Den tror sig besitta en högre moral, som hen dock ensam dikterar och i själva verket är en klockren dubbelmoral som när som helst kan drabba vem som helst i dess närhet. Den har råkoll på allt och alla – är ett slags hemvävd kontraspion – och skaffar sig information om vad andra har för sig på egen hand eller genom att nyfiket fråga sina vänner och arbetskamrater om andras görande och låtande – ett slags intrång på distans i andras privatliv. Denna verksamhet inbringar det material som den förslagna ankan tar i bruk för att dra den utsatte eller utsatt grupp hen bestämt sig för att baktala ned i smutsen.
Här ser vi ankan stolt och högmodig stående på vakt framför porten till San Damianokyrkan alldeles intill den helige Franciskus. Den är mycket arg och sjuk av avund över att helgonet visar kärlek till en varg, en värsting barmhärtlighet, på samma vis som ankans gelikar ser snett på och inte vill släppa in förbrytare, misbrukare eller helt enkelt dem de tycker opassande och störande i den kyrkliga eller samhälleliga gemenskapen. Ankor lurar på många platser i vardagslivet i gestalt av vanliga människor som du och jag, som lider av samma syndfulla lust som den i denna ikon och utför mer eller mindre skada i många församlingar inom kyrkor och samfund, i lumpen och inom idrottslivet. Ja, precis var som helst. Och detta smutskastande kan kan när som helst pysa ut, i korridorer, under långa skogspromenader, under politiska möten, på charterresan, i roddbåten eller på cyckeltur under våren. Och ganska ofta möter vi det på finare middagar mitt under civiliserade kulturella, intellektuella, ja, i bland i direkt spirituella samtal, vid efterrätten, eller över kaffet och den goda konjaken.
Som kristen profil är denna anka identisk med fariseen i Jesu liknelse om fariseen och publikanen. Som en ond ande, ja, en kuslig demon kan den ta plats inom vem som helst, som en nattsvart persona, och bli en del av vår personlighet, ett ont karaktärsadrag och kan i ibland, som en cancersvulst växa och ta allt större plats inom oss. Ja, så illa kan det gå att vi i social och politisk schizofren mening övergår från att vara Guds strålande avbilder som vill vår medmänniska väl, till att bli något i likhet med den patetiska vrångbild och karikatyr av det moraliskt sköna och goda som den löjliga och uppbåsta ankan på ikonen personifierar.
Ankan är ofta grymt avundsjuk på andra. Den föraktar synden, svagheten, det den uppfattar som ofullkomligt och avvikande hos sina offer. Dessa i hens ögon mycket störande saker förstorar ankan upp och på ett manipulativt sätt förser de andra genom sitt pladder med egenhändigt ihopkokade nidbilder som förstör vår uppfattning om och vår egen bild av den person eller den grupp som blir föremål för dess verksamhet. Ankan har noll förbarmande med den som den delvis eller helt föraktar, som inte lever upp till det den menar vara normen och det kan gälla utseende, klädsel, yrke, hobby, intressen, såväl som sätt att uttrycka sig, vänner, vanor, kultur, beteende, religion… Vad som helst som går att göra något negativt av. Den är starkt manipulativ och kan få både social och politisk makt över själarna, få sina vrångbilder godtagna av andra och genom dessa – ofta intet ont anande eller lättlurade – mångfaldiga dessa missvisande bilder, få snurr på sitt pladder i värsta fall till hela menigheter som går på ankans onda och nedlåtande omdömen om andra personer och grupper.
På så sätt blir ankan och dess likasinnade som svartmålare betraktade i sin mörka och asociala kreativitet motsatsen till det ikonmålare eftersträvar och alla av god vilja som i sociala, religiösa och politiska gemenskaper anstränger sig för att vara, som genom att betrakta människor med Guds blick och humanistiska ögon, förlåtande och barmhärtiga försöker älska sin nästa, den andre och den andra gruppen – inklusive de olika kulturerna och religionerna – som sig själva och den egna gruppen, genom att bejaka, framhålla och respektera det genuint goda och heliga i andra och samverka för allas bästa.
Ankan är ofta som person väl etablerad i olika sammanhang och röner i allmänhet stort förtroende i de kretsar den tillhör. Den kan därför ofta och genom sin manipulativa begåvning få nästan vem som helst att tro på det den säger och detta gör dess verksamhet i samhällsgemenskapen och i Guds rike desto mer förödande. Som rådgivare till inflytelserika personer inom det religiösa och politiska livet kan dess aktivitet leda till ren katastrof. Ankan river ned det andra bygger upp, men har ingen chans på den helige Franciskus.
Som den som inte får nog av att göra det den älskar bryter den notoriskt mot det åttonde budet: Du skall inte bära falskt vittnesbörd om din nästa. Ankan är kort sagt en fara för oss alla. Varning för ankan!
Hans härlighets kraft skall på allt sätt ge er styrka att alltid med glädje vara uthålliga. Kol 1:11
Ikonen av den helige Göran och draken gestaltar den enskilda människans kamp och den kollektiva andliga kampen mot inre och yttre fiender.
Den helige Göran och draken. Ikon målad av Lars Gerdmar. 46 x 39 cm. Foto: Bo Wiberg.
Detta är bilden av de evangeliska dygderna och symbolbilden för det rena hjärtat. Göran är riddaren av det Sanna och Goda och hästen heter Trofasthet. På denna bländvita springare sitter Göran redo att med kraften av sin övertygelse göra upp med draken.
I tre artiklar – en i månaden – som inleds med denna kommer jag utifrån ikonen av den helige Göran och draken analysera en del av den ondska som varnas för i det åttonde budet: Du skall inte bära falskt vittnessbörd. Den som inte beaktar detta budord – baktalaren – förringar och förfalskar inför andra bilden och uppfattningen av sin medmänniska, offret för förvandlingsnumret, dig eller mig: Guds älskade avbild (ikon), ibland till oigenkännlighet. Baktalaren skapar genom manipulation negativa och missvisande bilder som sprids genom skvaller. Den drabbades enda möjlighet att förvara sig mot detta är att på allt sätt genom sitt sätt att vara och agera försöka visa vem hon egentligen är. Ibland, men långtifrån alltid, lyckas hon med detta inför dem som svalt giftet från baktalaren och kan åtminstone i någon mån återställa den verkliga bilden av sig, brutna relationer: kollegialitet, vänskap och släktband kan återupprättas.
Till denna förfalskning – som hänsynslöst missaktar det sanna, sköna och goda i människan – hör också den i Europa nu växande främlingsfientligheten, antisemitismen och fascismen. Denna ska också analyseras, men senare i höst/vinter och då utifrån motiven Majestas Domini som gestaltar en god och inkluderande politisk och moralisk struktur och Frälsare med den brinnande blicken, som framhåller en sammansatt och högtstående bild av människan som person i all sin sammansatta skönhet.Men i följande artiklar kommer fokus att läggas på det förtal och skvaller som går att göra något åt på det moraliska planet utan politisk kamp, men genom mental och social skärpning, som kan få stopp på detta slags ondska som i samspelet människor emellan ofta skapar så mycket förvirring, osäkerhet och obehag – ibland djupaste förtvivlan hos den utsatte, så stark att hon inte längre vill finnas.
Draken – ett reptildjur från förhistorisk tid – är vidrig och vrider sig lömsk strax bakom honom. Den är ondskan personifierad i alla dess former, verklig ondska – inga hjärnspöken eller väderkvarnar som en annan berömd riddare ofta såg sig hindrad av – ondskan vi ser utanför oss som vi med mer eller mindre öppna ögon låter ta plats inom oss. Ondskan kan både vara mentalt och fysiskt upplevd och är inte mindre ond för att den är liten. Liten och stor ondska samverkar och förvandlar livets goda till dess motsats, något vi djupast sett redan känner till, men denna ikon inte desto mindre vill göra oss helt på det klara med. Alla vet vad ondska är, men Gud vet att vi sällan bryr oss! Drakens ondska är både bilden av den lilla gliringen och den nattsvarta fascismen. Trofasthet reser sig på bakbenen, men Göran sitter som gjuten kvar i sadeln.
Åttonde budordet: du skall inte bära falskt vittnesbörd [om din nästa], handlar om mellanmänsklig ondska, något draken älskar då denna synd stegvis bryter ner det goda i den mänskliga gemenskapen, byggd på respekt och tillgivenhet, destabiliserar Guds rike och samhällsgemenskapen genom långsam förgiftning i små, upprepade doser, som förmörkar vår rena, oförfalskade syn på varandra vi med Jesus borde dela. Den förvränger gudsbilden i den eller de drabbade till det förtalaren önskar – som alltid ser till att vara välinformerad om allt och alla – förfalskar och förpestar vår uppfattning.
Detta falska vittnesbörd om vår nästa får draken att slicka sig om munnen. Detta skvaller och de nedsättande orden liknar ofta nästan välmenande tal – omtänksamt baktalande – kan övergå i planerad konspiration och är förödande. Värre än mobbing är denna ondska då den inte bara drabbar enskilda, utan i kedjereaktioner många, destabiliserar, raserar relationer och förekommer dessvärre även bland kristna. Här krävs nolltolerans inför drakens frestelse till synd så fort vi ser skymten av den.
Drakens blick är ihålig och hypnotiserande. Den öppnar sitt stora gap och talar till Göran, först smickrande och inställsamt, som hade den kommit för att avlägga en artighetsvisit. Men snart blir syftet klarare. Precis som Satans orm i Paradiset kommer den med fagert tal och erbjudanden, löften som kan infrias, bara Göran förstår att vara lite smidig. Förstås är allt den säger på en låg, för att inte säga obefintlig moralisk nivå. Men dess övertalningsförmåga är stark. Skickligt svartmålar den och får bristerna kännas ohjälpliga. Dess styrka är den mörka och självförhärligande skönheten.
Den personifierar den kollektiva fegheten inom oss, som gör oss mesiga och handlingsförlamade. Ständigt vädjar den till Görans svagaste sidor: egoismen, oförmågan och bekvämligheten. Och med de behagliga drömbilder draken frammanar för Göran är han snart nära på att falla i sömn. Sekunden innan han helt förlorat fotfästet och nästan drullar ned från hästen och blir ett enkelt byte för det vidriga kräkets huggtänder piggnar han till. En stark röst ljuder: Se upp min vän! Det är lätt att falla, men mycket svårare att resa sig! Besinna din höga värdighet! Göran vänder huvudet uppåt och ser den Eviges starka hand välsigna honom. Strama åt tyglarna och skärp blicken mitt barn! – fortsätter den varmt klingande rösten – annars råkar du illa ut! Du är riddaren av det Goda hjärtat. Identifiera fienden och hugg ned honom!
Klarvaken och spänstig reser sig den helige Göran i stigbyglarna och höjer rättfärdighetens lans. Och med kraften av sin rena blick, obevekligt fäst i pupillerna på den ondskefulle besten och med ett enda välriktat hugg, djupt in i dennes käftar, vinner Göran striden. Stolt och glad över att ha dödat ännu en drake fortsätter han i lätt skritt mot nya djärva mål
