Mystisk teologi symboliskt iscensatt

Där förvandlades han inför dem: hans ansikte lyste som solen och hans kläder blev vita som ljuset. Matt 17:2

För att anknyta till mitt förra inlägg om ikonens förmåga att genom precisa, symboliska koncept fånga den andliga och teologiska innebörden i de bibliska händelserna utan att ge avkall på det självupplevda och personliga, låt oss se hur detta låter sig göras i Kristi förklaring – transfigurationen – ett av de mest centrala och intressanta motiven i konstarten.

1
Ateljébild. Kristi förklaring – transfigurationen. 61 x 45 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto här och nedan: undertecknad.

Precis som i flera andra motiv är Kristus här inskriven i en mandorla som i denna ikon gestaltas av en cirkel bestående av tre koncentriskt ordnade bildfält, en grafisk form utan början eller slut, symbolen för det rike som inte är av denna världen – det metafysiska, himmelska. Men mandorlan betecknar i detta motiv också det mystiska moln ur vilket Fadern vid detta tillfälle talade och sade: Detta är min älskade son. Lyssna till honom (Mark 9:7).

2
Den förklarade Kristus på berget Tabor i Israel. Flankerad av Elias och Moses.

Det innersta, mörkblå bildfältet symboliserar Gud fördold i sitt eget vara, en övernaturlig verklighet, onåbar för varje mänsklig tanke eller astronomisk spekulation, en andlig närvaro så förtätad och ett oskapat ljus så bländande starkt att det här har förklätts i mörker. Detta bildfält gestaltar den gudomliga verklighet som fanns före all tid och före allt skapat, som alltjämt existerar och trotsar våra begrepp och kategorier – Guds eget mysterium.

3
Mandorlan med det abstrakta, mörkblå bildfält och de koncentriska ljusare fält som gemensamt symboliskt gestaltar Guds fördolda mysterium och andliga energi.

Här duger bara den s k apofatiska, negativa teologin, en mystisk teologi enligt vilken fullständig kunskap om Gud är ouppnåelig. Galaxerna skapare – den Evige och Outgrundlige – är omöjlig att beskriva i positiva termer, att han skulle vara på det eller det sättet, och varje utsaga om hurdan Gud är enligt detta sätt att tänka är därför otillräcklig och förfelad. Han kan endast beskrivas med negationer: Gud är inte si eller så.

Och samtidigt är Gud den som Är mer än någon eller något kan vara. Med Linné anar vi honom i allt, kan vi se Gud på ryggen, som denne store botanist uttryckte det. Och genom skönheten i allt från den småblommiga blåklockan – min favorit – till noshörningen, fåglarna, sjöarna och bergen kan vi ändå förstå något av vem Gud är som Skaparen och glädjas med honom över allt vackert. Han är kraften i all kraft, livet i allt liv, den mystiska, teokosmiska energi som gäckar vetenskapen och dess mätinstrument, som genomströmmar alla de underliga substanser som i naturen ständigt sluter sig samman, modelleras och besjälas, briljant framträder i form, färg och rörelse, den Evige som sammanhåller kosmos med sina naturlagar.

Men lika fullt döljer han sig i sitt eget vara, trotsar varje försök att genomskådas. Och mandorlans abstrakta och svindlande, mörkblå bildfält är därför det enda adekvata sättet att gestalta den Osynlige, Urbilden och Urkällan till allt, som är och bor bortom det fysiska, tiden och rummet.

4
Den förklarade Kristus strålande av gudomligt, oskapat ljus.

Mot bakgrund av denna abstrakta form ser vi Kristus förvandlas och i ett bländande ljus som strålade fram ifrån hans mantel och ansikte avslöja sin gudomliga natur. Här framställd lätt leviterad ser vi honom svävande ett stycke ovanför klippkanten, som visar att han nu befinner sig i både himlen och på jorden.

Förklaringsikonen är upphöjd och vacker, överflödande av ljus och energi. I linjer, färger, former och porträttmåleri återberättas här den händelse i evangeliet som vid sidan av Jesu dop, uppståndelse och himmelsfärd, tydligast förkunnar Guds avsikt att förena oss människor med sig själv. Så formar sig bilden av transfigurationen till en stor komplimang till oss alla var och en och pekar på vår möjlighet att bli delaktiga av gudomlig natur, den andliga verklighet som gestaltas av cirkeln och strålar fram i Kristi ansikte.

7
Profeten Elias.

Med den stränge profeten Elias på sin högra sida och den mildare Moses på sin vänstra, det gamla Israels ledare som vid denna händelse materialiserades, framstår han som lagens och profeternas fullbordan: gudsmänniskan som genom sitt exempel, sin död och sin uppståndelse för oss genom mörkret till sitt underbara ljus.

8
Moses, det gamla Israels ledare.

Detta ljus, som här strålar och slår blixtar från cirkeln och från Kristi person, fortplantar sig över hela berget, som ville denna bild förkunna att även materien i sig är buren av gudomlig energi, genomströmmad av det eviga, oskapade ljus som tillhör den Gud som bor bortom allt vad vi kan föreställa oss.

9
Apostlarna Petrus, Johannes och Jakob.

Och i skräckblandad förtjusning över det dramatiska som sker har de tre lärjungarna kastat sig till marken. Petrus till vänster, lätt förvirrad, försöker, som det berättas om i bibeltexten, sig på ett samtal med Jesus. Jakob i grönt, drabbad av strålglansen, håller på att svimma och den lille Johannes i rött i mitten – här bara i tolv-trettonårsåldern – med ett lika chockat som roat ansiktsuttryck, kastar sig handlöst till marken.

10
Sankt Petrus i fascinerat betraktande av den transfigurerade mästaren.

 

11
Den lille och skräckslagne aposteln Johannes.

Så formar sig denna ikon till en hyllning av Guds mysterium – den fördolde och den synlige Guden – som också är människans mysterium i förening med sin Skapare. Och i Jesu ansikte möter vi det himmelskt goda. Av hans stränga men kärleksfulla blick blir vi sedda som dem vi är, av vår gudomlige vän, som säger: där jag är – i det eviga ljuset – där skall du också vara med mig, för alltid.

Den strålande och odödliga skönheten. På förklaringsberget visar Kristus sin gudomliga natur som han har förenat med vår mänskliga. Detalj ur Kristi förklaring. 61 x 45 cm.  Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.
Den strålande och odödlige Kristus som genom inkarnationens och frälsningens mysterium har förenat sin gudomliga verklighet och natur med vår mänskliga.

Bysans födelse och kreativitet – ikonens historia VI

Efter århundraden av repression och förföljelser som de kringspridda kristna sedan Jesu tid under olika regimer fått utstå, förklarades år 380 den kristna tron som statsreligion inom hela det romerska riket. Det är dock inom dess östliga delar, där Konstantinopel, nuvarande Istanbul, från år 330 blir romarrikets nya huvudstad, och den mäktiga kultursfär som här nu grundläggs, som ikonen, över en period av mer än tusen år och under inflytande av skilda kulturella, andliga och intellektuellt mer eller mindre brokigt sammanvävda trender, nu skulle se sin utveckling och mognad.

1. Santa Maria Maggiori, Rome. Roman-Byzantine Mosaic. 5th century  kopia 2
Detalj från triumfbågens mosaik i Santa Maria Maggiori, Rom. 400-tal. Några bevarade verk från motsvarande tid i Istanbul ( Konstantinopel) finns inte p g a av det notoriska utplånandet av bildkonsten under de ikonoklastiska striderna.

Den bysantinska kulturen, som den kallas då den grekiska kolonin Byzantion blev platsen där detta nya Rom kom att byggas, sträcker sig fram till dess fall år 1453, då turkarna invaderade riket och plundrade dess huvudstad.

Konstantinopel skulle efter romarrikets delning år 395 under en period av mer än tusen år bli de östromerska kejsarnas residensstad och är alltjämt sedan 500-talet säte för den ekumeniske patriarken, den grekisk-ortodoxa kyrkans andliga överhuvud. Konstantinopel blev en kulturmetropol av stora mått. Som sådan kom denna stad snart att framstå som den främsta stilbildaren i den kultursfär som i stor utsträckning präglade den östeuropeiska och i viss mån även den västeuropeiska kulturen under hela medeltiden, fram till dess fall och det islamska maktövertagandet. Det är därför helt i sin ordning att jämföra Konstantinopels betydelse för den bysantinska konsten och kulturen med vad Rom och Aten betydde för antikens kultur och samhällsliv.

3. Santa Maria Maggiori, Rome. Roman-Byzantine Mosaic. 5th century  kopia
Jesu frambärande i templet. Detalj ur mosaiken i samma kyrka.

Den bysantinska historien är ofta oförtjänt styvmoderligt behandlad i den gängse europeiska kulturhistorien. I följande artiklar om ikonens historia, som då och då på denna blogg publiceras, skall dock i det lilla göras ett försök att presentera den bysantinska ikonen, en av denna epoks odödliga bidrag till den europeiska konsten.

Från att tidigare ha levt ett undanskymt och ibland underjordiskt liv under mycket enkla omständigheter, manifesterades nu snart kyrkan i mäktiga, påkostade kyrkobyggnader, som uppfördes i de stora städerna Konstantinopel, Rom, Jerusalem och annanstans och utsmyckade med magnifika bildprogram.

En lång rad teologer och poeter skänker nu och under följande århundraden parallellt med de sju ekumeniska kyrkomötena med början i Nicae 325 kyrkan en litteratur av stor rikedom, en skatt av andlig insikt och teologiskt skarpsinne, vars innehåll och poetiska glöd än idag är av central betydelse för hela kristenheten. I samma anda och med samma målsättning för ögonen blandar nu också konstnärerna sina färger.

2. Santa Maria Maggiori. Roman-Byzantine Mosaic. 5th century  kopia 2
Bebådelsen, Konungarna tillbedjan och Barnamorden. Detalj ur mosaiken i samma kyrka.

Genom intellekt och fantasi uttolkar och förmedlar ikonmålarna med penslar och färger den kristna trons innebörd. Här görs det läromässiga, teologiska påtagligt och gripbart på ett sätt som ofta överträffar orden. Ikonmålarnas förmåga att kongenialt uttolka de dogmatiska formuleringarna i precisa konstnärliga koncept som fångar den teologiska innebörden och samtidigt blir bärare av det personligt självupplevda är förbluffande. Som fullfjädrade teologer och poeter och utan att ge avkall på den heliga bildens inneboende väsen, logik och estetik, lyckas de så småningom i allt väsentligt införliva hela den kristna lärobyggnaden. Genom ett sofistikerat bruk av abstrakt formspråk, realism och en svindlande skön metaforik, gestaltad i färgernas briljans, linjernas rytm och ljusmåleriets spel över kroppsspråk och anletsdrag, förmår de under utvecklingens gång i bildens form alltmer levandegöra och förmedla kyrkans övergripande tolkning av den kristna verkligheten .

Med gemensam inbillningskraft, framburen genom en lång rad mästares händer, där otaliga konstnärliga överväganden och beslut banade vägen för nya motiv och ett alltmer fulländat idiom, kom efterhand hela denna andliga erfarenhet och intellektuella byggnad på ett existentiellt och påtagligt sätt att gjutas samman och fokuseras i de konkreta bildframställningarna. Så kunde lära och liv i samspel med den alltmer genomreflekterade verbala uttolkningen av den kristna kosmologin, kristologin och antropologin under dessa århundraden införlivas i episoderna ur Kristi, Guds moders och de heligas liv, på ett appellerande och gripbart sätt avspeglas i den efter hand allt rikare motivkretsen.

4. Sankt Antonius
Den helige Antonius, munkväsendets fader. Kretensisk ikon. 1550-1600.

Denna utveckling och kreativitet tar inte minst sin utgångspunkt i det kristna klosterväsende som från 300-talet och under följande århundraden som andliga akademier får allt större betydelse för den kristna kulturen. Klostren tog form i alltifrån mindre enheter, av ibland bara några stycken munkar eller nunnor, till veritabla klostersamhällen med tusentals medlemmar.

Dessa har och är alltjämt tillflyktsorter för fattiga och sjuka, men har också utgjort andliga, intellektuella och kulturella centra. Som sådana har de även varit av avgörande betydelse för ikonkonstens andliga konception och estetiska utveckling. Den konstnärliga, teologiska och måleritekniska kompetens som i dessa miljöer ostört har kunnat odlas, har i långa stycken utgjort konstartens livsnerv. Här har ikonmålare hand i hand med fromma tänkare, poeter och andliga vägledare med en gemensam målsättning för ögonen kunnat bana väg för den kristna kulturen. Och det är i dessa kloster, som även utgjort andliga och konstnärliga högskolor, elever av erfarna mästare från grunden och fram till konstnärlig mognad under en lång följd av år genom träning och fördjupning har tillägnat sig både konstartens teori och praktik.

Skriptorier för kalligrafi och illumination av biblar och annan litteratur, såväl som ateljéer för ikonmåleri på träpannå, har så långt tillbaka man känner till, intagit en självskriven plats bland dess klosters lokaliteter. Och då antalet munkar och nunnor under vissa perioder under den bysantinska historien uppgått till hundratusentals, är det lätt att föreställa sig det stora inflytande och den kreativa potential denna kultur inom det östromerska riket har utgjort under århundradena.

Julmeditationer – Ömhetens Gudsmoder och flykten till Egypten

Efter senare tiders händelser med oräkneliga flyktingar på vandring genom Europa faller det sig naturligt att under kommande helgers firande av Jesu födelse och den heliga familjen inte bara stanna till inför dessa underbara begivenheter och Ömhetens Gudsmoder utan också Flykten till Egypten. Därför blir detta blogginlägg något längre än vad det brukar.

1. Ömhetens Gudsmoder. 2006. 53,5 x 42 cm. Foto Bo Wiberg kopia 2
Ömhetens Gudsmoder. Ikon målad av Lars Gerdmar. 53 x 42 cm. Foto: Bo Wiberg.

 

Ömhetens Gudmoder

Kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.

Första Johannesbrevet 4:7

I denna Mariaikon möter vi den gudomliga kärleken så utlämnande ömsint att den fyller våra hjärtan med tacksamhet. Varje linje, form, färg och rörelse sammanfaller här till en dynamisk enhet av ljus, harmoni, intimitet och varm uppmärksamhet. Marias leende ansikte, kind emot kind med Jesusbarnets lika öppna, oförställda, gestaltar deras glädje och närhet, den värme och tillgivenhet också vi som Guds söner och döttrar får uppleva i Kyrkans famn.

Genom Guds människoblivande, julnattens mysterium, möts himmel och jord. Inkarnationen – paradoxens faktum – evigheten, tiden, det gudomliga och mänskliga blir ett. Maria bär i denna ikon en blå undermantel som betecknar det mänskliga och en röd övermantel som betecknar det gudomliga, att hon genom den Eviges övernaturliga befruktning blivit Guds moder. Jesus bär en vit och gyllene mantel som talar om friheten från synd och ondska och om hans konungsliga herravälde över kosmos.

2. Ömhetens Gudsmoder. 2006. 53,5 x 42 cm. Foto Bo Wiberg kopia

”I begynnelsen fanns Ordet”, säger Johannes i inledningen av sitt evangelium, enstaka ord av svindlande djup och mening. ”Och Ordet fanns hos Gud och var Gud. Allt blev till genom det”, fortsätter han, ”och utan det blev ingenting till av allt som finns till. Och Ordet blev människa och bodde ibland oss” (Joh 1:1-3, 14). “Såsom järnet glödgas av elden” (Irenaeus) kan vi förenade  med Jesus – Ordet som blev människa – genom de heliga sakramenten och Andens eld bli delaktiga av gudomlig natur. ”Gud blev människa för att människan skulle bli Gud”, säger den store teologen Athanasios av Alexandria, ord som i ett nötskal fångar radikaliteten i Guds människoblivande.

I den kristna gemenskapen, som i denna ikon också gestaltas, omfamnas vi och tröstas, lyfts vi upp, kan vi känna oss trygga, får vi den andliga näring och uppmuntran vi behöver för att mogna och orka leva.

Som Guds älskade är vi förenade med Jesus, här framställd som en vuxen i ett barns gestalt. Och genom dopet och tron är vi iklädda hans härlighets strålande klädnad. I det vita och det gyllene skådar vi vår värdighet och vår konungsliga kalles att tillsammans förvalta allt Guds goda i naturen, kulturen och det sociala projektet. Det rosa bandet på hans axel är för oss som Jesu syskon tecknet på vår prästerliga kallelse, att göra vardagslivet till en gudstjänst och den kristna verkligheten närvarande och synlig på den plats där vi är.

3. Ömhetens Gudsmoder. 2006. 53,5 x 42 cm. Foto Bo Wiberg kopia

I vår hand håller vi, som Jesus på ikonen, den bokrulle som rymmer all den vishet vi finner i Bibeln och hos den kristna traditionens andliga vägledare. I denna kan vi läsa om det ansvar vi har som Jesu vänner och medarbetare och den härlighet som tillfaller oss som Guds söner och döttrar, förpliktande och bärkraftiga ord vi behöver på vägen genom livet, där vi vandrar tillsammans, men ofta skilda åt i olika uppgifter och ibland fysiskt långt ifrån varandra, mot det nya och eviga Jerusalem.

Och när vi då och då snubblar i livets uppförsbacke, blir trötta eller bekymrade, eller inser att vi har gått vilse, finns alltid Ömhetens Gudsmoder där och väntar på oss, lyfts vi åter upp i Kyrkans famn för att vila oss lite, för att omplåstrade och styrkta sedan glada kunna vandra vidare.

 

Flykten till Egypten

När de [stjärntydarna] hade gett sig av, visade sig Herrens ängel i en dröm för Josef och sade: ”stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten”.

Matteus 2:13

I denna högt älskade ikon, inte minst inom den koptiska (egyptisk-ortodoxa) kyrkan, ser vi den heliga familjen på väg genom öknen – en idag högaktuellt bild som illustrerar villkor under både Jesu tid och vår som dessvärre kommit att gälla många familjer.

Var exakt denna lilla familj befinner sig under sin exil framgår inte av bilden. Men att döma av Jesusbarnet kan vi konstatera att de tre nu varit på flykt under minst ett år.

4.Flykten till Egypten. Foto Bo Wiberg kopia
Flykten till Egypten. Ikon målad av Lars Gerdmar. 30 x 41 cm. Foto: Bo Wiberg.

Som bekant hade kung Herodes Agrippa (10 f.Kr – 44) av de tre österländska stjärntydarna fått veta att en ny judisk kung hade fötts. Han hade känt sin makt hotad och bestämt sig för att döda Jesus. Men Guds ängel hade i en dröm visat sig för Josef och sagt: Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och fly till Egypten (Matt 2:13).

Som alla åsnor (tillika med kameler) är den Maria sitter på passgångare, och ett tjockt, mjukt tyg över åsnans rygg gör den långa ritten enklare. Maria är klädd i purpurrött som symboliserar det gudomliga moderskapet, och Jesusbarnet i pärlvitt, som här talar om att han är härlighetens son – Messias – som har kommit för att befria oss från synd och död och i andlig mening upprätta Guds rike. Han rör på sig som spädbarn brukar, och Maria – likt alla mödrar på flykt – har sitt fokus på den lille, och en blandning av förnöjd stolthet och allvarlig eftertänksamhet vilar över hennes ansikte.

5. Flykten till Egypten. Foto Bo Wiberg kopia

När jag ser den gamle Josef på sin vandring med kappsäcken på ryggen och Maria med Jesus förs tanken osökt till alla flyktingar och emigranter på våra breddgrader och annanstans, förr i tiden och idag, som Kristina och Karl-Oskar i filmatiseringen av Mobergs Utvandrarna – på flykt undan 1800-talets hungersnöd i Småland. Men vad värre är ser jag nu återigen den stackars treåriga flicka från Syrien framför mig, som det rapporterades om – minns tyvärr inte namnet – som delar sitt öde med över 2 miljoner syriska barn på flykt undan den grymme al-Assads terrorregim, och hennes orolige far. Jag ser också de många jesidiska och kristna familjer på flykt undan det hänsynslösa IS. Och jag ber för alla dessa i förskingringen och beundrar de hårt arbetande UNICEF- och FN-anställda och Läkare utan gränser i fält, och hör Jesu ord: Sannerligen, vad helst ni har gjort för en av dessa minsta bröder, det har ni gjort för mig (Matt 25: 40).

Måtte vi i Sverige på ett värdigt och kärleksfullt sätt ta emot dem som i nöd knackar på vår dörr – det är ju Jesus som knackar på… Och ve de makthavare och de sammetsfascister som låtsas vara demokrater, men inte vill visa barmhärtighet, som i vårt rika land har mage att tala om att vi inte skulle ha råd!

6.Flykten till Egypten. Foto Bo Wiberg kopia 2

När vi i denna ikon ser den heliga familjen och Jesusbarnet på flykt – med sina små armar, ben och ögon och med en orientalisk slöja över huvudet som mamma satt på honom som skydd mot ökensolen – blir den flyende människans öde konkret, får de förföljda och utelämnade ansikten, förvandlas de höga siffrorna på barn och vuxna på vägar och i läger till något heligt och ovärderligt, till personer vi kan förstå, identifiera oss med och visa ansvar för.

Hur länge den heliga familjen tvangs leva kvar i Egypten och om Jesus under denna tid lärde sig tala landets språk vet vi inte med säkerhet. Dock menar man i den koptiska kyrkan att de befann sig där i tre och ett halvt år. Och en rad platser i landet  pekas ut där de under denna tid sägs ha bott eller stannat till, bland dem det ställe i det koptiska Kairo där man idag finner kyrkan Babylon El-Darag (Den heliga Jungfruns kyrka).

7. Flykten. Detalj 1

När Herodes hade dött visade sig på nytt Guds ängel för Josef i drömmen och sade: Stig upp och ta med dig barnet och hans mor och bege dig till Israels land. De som ville ta barnets liv är döda… Och där bosatte sig [den heliga familjen] i en stad som heter Nasaret (Matt 2: 19-23). Men dessa händelser är stoff för en helt annan ikon.

Anafora – skönhet och mognad

På Anafora – en internationell mötes- och reträttplats i koptisk kristen regi, belägen ca 7 mil norr om Kairo – är den fysiska och andliga skönheten påtaglig.

1
I förgrunden gästhus byggda av sten och lera i nubisk stil, i bakgrunden Anastasia där kursverksamhet och konferenser av diverse slag hålls. Foto: här och nedan Lars Gerdmar.

Man möter den redan i byggnaderna som sådana, med dess anspråkslöst rundade formspråk, och i den omgivande miljön, med palmträd, vatten och blommande buskar, belyst av solens strålar vid dagens olika tider, såväl som vid det vackert dukade matbordet i villan och i den opretentiösa möbleringen i gästhus och gemensamma lokaler, på terrasser och ute i det fria, som inbjuder till möten och verksamheter av olika slag, såväl som till enskild reflektion och vila.

2
Närmast i bild med det stora välvda taket kyrkan och till höger om denna i rödare lera en semicirkulär byggnad för platsens volontärer.

Hjärtat i det hela är den stora kyrkan, på dagarna dränkt i solljus och på kvällarna, vid aftonbönen, upplyst av en mängd varmt strålande vaxljus. Här hälsas man välkommen av två stora ikoner av Kristus och Maria med Jesusbarnet, inför vars ansikten koptiska hymner sjungs och andra lovsånger, framförda på olika språk av tillresta grupper eller enskilda personer från skilda delar av världen.

3
Terassen utanför huvudbyggnaden där man på kvällarna under den stjärnklara himlen kan sitta och romantisera eller föra djupsinniga samtal om livets mening.

Men tydligast blir för mig skönheten på Anafora i mötet människor emellan, en oförställd och personlig skönhet, som finns i de leenden och blickar som här utbyts, som djupast sett är Guds ansikte och leende inkarnerat, i vår personliga individualitet, som hans älskade avbilder – ikoner – vänner och medarbetare, som i samverkan, var och en på sitt sätt, bidrar till uppbyggandet av det nya, andliga Jerusalem.

1. Helena Nikkanen och en av Anaforas systrar
Några vänner på Anafora: En av de 17 egyptiska systrar som vigt sitt liv åt denna plats och Mama Helena (Nikkanen) som flyttat hit från Finland och leder ikonutsmyckningen av den nya kyrkan (se nedan information om tidigare artikel som presenterar detta).

Som grund för detta projekt över nationella och konfessionella gränser ligger den mänskliga värdigheten och identiteten som sådan, den positiva självbild Gud med sitt människoblivande genom Jesus Kristus inpräglat i oss och som i samvaron på denna plats blir så tydlig. Och jag tänker nu osökt på de liljor på ängen Jesus pekar på i sin berömda liknelse om vad det innebär att i Guds ögon vara människa och person – utan tanke på prestation eller tillkämpad yttre förträfflighet – som med dess enkla och alldeles självklara lyskraft och doft där i gräset i dess mångfald är en så underbar symbolbild för vad vi är och blir genom inre, personlig mognad, vända mot Jesus – Rättfärdighetens sol.

Denna skönhet, präglad av de kristna dygderna och den nedärvda fromhet som här odlas, är i sin tur inspirerad från den uråldriga monastiska kulturen i detta land, inte minst av visdomen från ökenfäderna, eller öknens stjärnor, som de kristna eremiter kallas som redan på 300-talet slogs sig ned i bland annat just dessa trakter – Wadi el Natrun – och som har spelat en så stor roll för hela kristenhetens utveckling. Men också av den innerliga fromhet som utmärkte livet på de kloster och andliga centra som så småningom växte fram här och på andra platser i Egypten och alltjämt lever vidare. Detta från Jesu tid genom århundradena utmejslade sköna och goda, för vår personliga andliga mognad så betydelsefulla, är på Anafora på många sätt närvarande.

4
Bishop Thomas, Anaforas grundare, iklädd den typiska koptiska munkdräkten och mössan – en modern ökenfader – en skarpsinnig och mycket entusiasmerande ikon.

Det förmedlas här också genom ord och liknelser som anknyter till samma tradition, inte minst av biskop Thomas, den andlige ledaren på platsen, som med glimten i ögat på sitt eget charmerande och intelligenta sätt ger vägledning.

En uråldrig men alltjämt relevant fromhetstradition förs på Anafora på så sätt vidare, mognar till skönhet och blommar på platsen i dess helhet, såväl som i enskilda hjärtan. Från denna andliga oas kan den sedan föras vidare ut till de skilda platser och sammanhang vi besökare kommer ifrån, till ”storstadsöknen” och till den moderna andligt undernärda människan, på jakt efter fördjupad identitet och livets mening, bortom den sekulariserade kulturens skenbilder och banaliteter.

5. Anaphora. Ikonutställning 2009. Foto Lars Gerdmar
Ena delen av den långa, vackra sal där utställningen hölls, på kvällarna upplyst av vaxljus.

Här fick jag som ikonmålare, inbjuden av bishop Thomas, glädjen att under några månader 2009/10 visa min vandringsutställning Ansikte mot ansikte. Att bland levande ikoner – gudsavbilder – vare sig det nu gäller personer som redan förstått att de är detta eller bara anar det visa ikonmålningar, oavsett om det sker genom utsmyckningar i kyrkor och för privata andaktsplatser eller som nu på en utställning, är alltid lika utmanande. På Anafora, där skönheten redan är så tydlig och människor från så vitt skilda sammanhang möts, visade sig detta vara särskilt meningsfullt.

Väggarna var nykalkade i den sal där ikonerna i linjer, färger och anletsdrag – ansikte mot ansikte – skulle komma besökarna tillmötes och pryddes med grönskande kvistar, som på sitt enkla vis nu förde tankarna till andlig vår och det eviga Paradis dit vi alla är på väg.

7
Här den välvda väggen med ikonen Jakobs stege vid salens ena kortända. Stora delar av golvet var som i kyrkan täckt med trasmattor.

Ikonerna var tolv och återberättade väsentliga delar av frälsningshistorien från Guds människoblivande – inkarnationen – via Kristi förklaring, korsfästelse och uppståndelse fram till det stora Kristusansiktet och den tronande Kristus i himmelen. Men här visades också några ikoner av gammaltestamentliga gestalter: Rut med sonen Obed, Jakob och hans dröm om stegen – den fasta förbindelsen mellan himmel och jord – och av Sankt Göran i kamp mot draken, såväl som ikoner föreställande två av kristenhetens största helgon: Sankt Franciskus av Assisi – Guds lille fattige – och Sankta Birgitta av Vadstena, den stora profeten från medeltidens Sverige, som sedan 2003 också är ett av Europas fem skyddshelgon – Compatrona Europae.

Vackra speglar i olika format sattes nu också upp för att göra besökaren själv till en del av det som visades, och korta citat från stora andliga vägledare i kyrkans historia fick tjäna som ledord och kommentarer till vad det innebär att själv vara en ikon på väg mot fördjupad personlig identitet och mognad.

8. Ikon, spegel
Den första av de vackert formgivna speglar som ingick i utställningen och gjorde besökarna personligt delaktiga i denna.

Så blev budskapet i denna utställning en del av själva grundtanken med Anafora – att lyfta upp – ett andligt upplyftande av var och en med sitt odödliga dopnamn av Gud själv osynligt tecknat i eldskrift på sin panna. De utställda ikonerna i samspel med spegelbilderna och kommentarerna gav på så sätt besökarna på Anafora tillfälle till reflektion och eftertanke inför den eviga skönhet och personliga originalitet vi, tillsammans med helgonen och änglarna, i egenskap av Guds söner och döttrar äger.

9
En strålande ikon i tillblivelse i vilken Guds närvaro inte går att ta miste på.

Jesus – den gudomliga skönhetens inkarnation – avspeglad i så många älskvärda ibland allvarliga, ibland leende eller skrattande ansikten på Anafora, är synliggjord och bor i oss alla genom Guds födelse i människan. Genom denna utställning gavs det tillfälle att inför heliga bilder av honom själv och hans vänner fördjupa sin egen erfarenhet av vad andlig skönhet och mognad handlar om och av vad det innebär att vara levande ikoner i tillblivelse på vårt eget högst personliga sätt, i gemenskap med varandra och med Gud som är närmare människan än människan själv (Augustinus).

P.S. Välkommen att också läsa två tidigare artiklar med anknytning till Anafora och koptisk ikonkonst, se vänstermarginalen och Uncategorized: Mama Helena och work in progress på Anafora samt Ikonens estetik: Ett koptiskt mästerverk i världsklass.

Från Bysans till Moskva – ikonens historia V

För att nu något sammanfatta det som rör ikonens födelse och primära inspirationskällor, som i tidigare artiklar beskrivits (se nedan), tar denna konst sina utgångspunkter i såväl den grekisk-romerska konsten, som i det egyptiska mumieporträttet.

1. Uppvaktningen av Venus och Mars kopia
Uppvaktningen av Venus och Mars. Ca 78 e.Kr. Romersk muralmålning. Marcus Lucretius Frontos hus, Pompeji.

I den förra, exemplifierad med den romerska målningen Uppvaktningen av Venus och Mars, finner vi de estetiska förutsättningarna för den rikt sammansatta bilduppbyggnad och dramaturgi som kommit att spela så stor roll för såväl bysantinsk som rysk ikonkonst fram till det samtida ikonmåleriet. I det senare och de s.k. Fayum-målningarna, de enda bevarade individualiserade porträtten från antiken, fokuseras ansiktets detaljer och då inte minst ögonen, ”själens spegel”. Genom de tidigare presenterade vittnesbörden om Lukas målaren och det uråldriga porträttet av Johannes, beställt av Lyckomedes, kan vi göra oss en föreställning om hur de första ikonerna kom till i Jesu samtid – den heliga bilden, som i all sin enkelhet utgör embryot till den långt senare fullt utvecklade ikonkonsten.

Orsaken till konstartens födelse förklaras av det inre behovet att gestalta och till eftervärlden förmedla det kristna mysteriet, att med adekvata bilder för den nya tron ersätta de heliga ting och kultbilder som tidigare varit föremål för vördnad och manifesterat den gamla tron. Vi kan sluta oss till att vissa kristna redan från början fann det naturligt att ge konkret uttryck för den synliga och påtaglig aspekten av gudsuppenbarelsen. Den människoblivne Guden, Jesus från Nasaret, hade på ett övertygande sätt genom ord och gärningar visat vem han är och ansågs av alltfler som större än både Farao och Mithras, Platon och kejsaren, större än alla de storheter och uppdiktade gudar som under denna tid på skilda sätt dyrkades och avbildades.

2. Jesu födelse
Detalj ur Jesu födelse. Början av 1400-talet. Kretensisk ikon. Institut Hellénique, Venedig.

Eller som evangelisten Johannes så mycket skönare beskriver den händelse som ytterst ligger till grund för ikonens födelse: ”I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud… Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet som den ende sonen får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning… Ingen har någonsin sett Gud. Den ende sonen, själv gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss” (Joh 1:1, 14, 18).

Fortsättningen av ikonens historia är lika intressant som omfattande. Trogen dess grundläggande konstidé, att till eftervärlden förmedla den synliga aspekten av den gudomliga uppenbarelsen, utvecklas konstarten parallellt med kyrkans lära. Den andliga uppfattningen, avspeglad i den fornkyrkliga tron och underskön hymnologi, såväl som i teologiska texter av stort djup och sammansatthet från de sju ekumeniska kyrkomötena 325 till 787, kom efterhand att få allt större betydelse för dess konstidé och visuella språk. Av stor vikt under denna process är arvet från den grekisk-romerska kulturens konstnärliga och filosofiska trender. Men mer än detta den spiritualitet som odlas inom olika andliga rörelser, främst med utgångspunkt från klosterlivet. Komposition och övrig konstnärlig gestaltning blir alltmer avancerad och innehållsrik i takt med att kyrkan organiseras, dess liturgiska liv blomstrar, dess andliga och intellektuella reflexion utvecklas och berikas.

3. Illumination
Detalj från, Kejsar Nicephoros Botaniates flankerad av S:t Johannes Chrysostomos och ärkeängeln Mikael. Mellan 1078 och 1081. Bysantinsk illumination utförd på förgyllt pergament. Frontespis till S:t Johannes Chrysostomos Homilier. Bibliothéque Nationale, Paris.

I en rad artiklar ska jag med nedslag i olika epoker kortfattat presentera den bysantinska ikonens historia från Konstantinopels grundande 330 till det bysantinska rikets fall 1453. Jag kommer då också, i någon mån, beskriva hur ikonerna i praktisk mening utförs på träpannå och på mur i form av fresker och mosaiker, såväl som genom s.k. illuminationer, bokmålningar på pergament, i heliga böcker. I denna exposé över konstartens fortsatta historia och utveckling kommer jag också att berätta om den ryska ikonen från 1000-talet och fram till mitten av 1600-talet, ett underbart kapitel i konstartens historia, om den s.k. förfallsperioden, om 1900-talets renässans för det klassiska ryska sättet att måla och avslutningsvis om det samtida ikonmåleri även jag själv representerar.

Välkommen att en gång i månaden ta del av fortsättningen av detta konsthistoriska och däremellan av artiklar om ikonens estetik och andliga innehåll samt det konstnärliga arbetet i ateljén.

Tidigare artiklar av vikt för förståelsen av denna och följande inlägg, se vänstermarginalen och ”Ikonens historia”: Ikonen och det grekisk-romerska arvet, Lukas målaren – ikonkonstens historia I, Ett uråldrigt Johannesporträtt – ikonkonstens historia II, Ikonen och det egyptiska mumieporträttet – ikonkonstens historia III, Autentiska porträtt av Petrus och Paulus – Ikonkonstens historia IV.                                                                                                                     

För den som önskar ytterligare kunskap om konstartens historia, teologi, estetik och måleriteknik, som när det gäller en så omfattande bildkultur som denna på en blogg bara kortfattat kan presenteras, hänvisas till min bok  Ansikte mot ansikte – Om de heliga ikonerna, där jag mer ingående har behandlat detta.