Människan i egenskap av fri ande förlänar henne en central och upphöjd roll i kosmos brokigt sammanflätade mysterium. Som ett självständigt mikrokosmos, medskapare och en personlig samtalspartner med Gud är hon utrustad med andliga och symbolskapande egenskaper. Som sådan överträffar hon de lagbundna av instinkt och revir bestämda varelserna och genom att äga dessa egenskaper kan hon nå personlig frihet, mognad och identitet.

I kraft av våra sinnen, förbundna med vårt intellekt och den fria viljan, äger vi förmågan att med förnuft, känsla och fantasi förstå och tillägna oss det som är och blir vår verklighet. Denna process blir djupast meningsfull på det personliga planet, vilket i vårt sammanhang kunde uttryckas med orden: att se med egna ögon. Det är genom människans närmast obegränsade förmåga att som självständig individ fritt uppfatta, värdera och omfatta den oändligt sammansatta och nyansrika tillvaro hon lever i, som hon äger möjligheten att vara en medskapare. Medskapare är den som i samverkan med den evige Konstnären och den mäktiga kärleksförklaring skapelsen och livet innebär i sitt inre står i aktiv dialog med tillvarons Du.

Den kristna antropologin (läran om människan) bärs av dessa insikter om människan som andlig varelse. Genom sin likhet med Skaparen och genom partnerskapet med kosmos Herre, har hon tillgång till oändliga djup. Erfarenheten av detta kreativa partnerskap ger henne värdighet, låter henne ana sin storhet i relation till den Störste, hjälper henne förstå existensens gåta.

Denna uppfattning står i bjärt kontrast till den ständigt hävdade naturvetenskapliga världsbilden, där människan som andlig varelse inte sällan finner sig utkastad i ett rotlöst kosmos, en absurd och djupast sett obegriplig tillvaro, ett självgenerande mekaniskt universum, i gestalt av ett gigantiskt frågetecken. Utan att här vilja undergräva betydelsen av forskning och vetenskapliga framsteg som sådana, blir den sekulariserade, ensidigt proklamerade empiristiska, evolutionära tolkningen av verkligheten för människans andliga vidkommande en främmande och identitetslös livsåskådning. När hon å andra sidan finner en eller flera av de nycklar som är förknippade med henne som Guds avbild och medskapare öppnas portarna till det gudomliga ursprunget, får tillvaron mening, skönhet och identitet. Enligt kristen uppfattning är det på denna väg människan djupast sett kan finna sanning, frihet och lycka.

Livets andliga mening framträder på djupet av människans väsen, i ”den inre katedralen” (för att anknyta till Tranströmers ord i Romanska bågar) och i den inre dialogen mellan henne själv och Gud-Skaparen, i relationen till allt levande i naturen och mellan människa och människa. När människan har ett sådant förhållande till livet kan hon, innesluten i det kosmiska goda, besvara Guds kärleksfulla uppvaktning genom allt skapat och omfatta hans storartade verk av sanning och skönhet. Genom denna fortgående process av dialog och medskapande kan hon understundom – som nu när våren på nytt bryter ut och snart övergår i sommar – erfara det eviga livet i dynamisk förhållande till den okalkylerande kärlekens mysterium.

I denna Jag-Du-dialog, för att låna ett begrepp från den judiske filosofen Martin Buber, öppnas hennes andliga ögon. Med sin inre blick möter hon den verkliga verkligheten, synlig i skapelsens skilda gestalter och i det mänskliga livets Du. Hon kan nu träda i personlig dialog – upptäckande, igenkännande, besvarande – med allt Guds skapade goda. I denna dialog förvandlas det krasst objektiva till personliga subjekt och outbytbara du, som i dess högsta form förverkligas mellan människa och Gud och mellan människa och människa. Insikten om vår egen personliga delaktighet och roll i allt detta kosmiska goda, leder vidare till upptäckten av den andra personens storhet och helighet, i vars ansikte vi igenkänner det mänskligt svindlande sköna – Guds självporträtt.

Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och klagan och ingen smärta skall finnas mer. Upp 21:4

”Uppståndelsens bild är inskriven i naturen”, säger teologen Sergius Bulgakov, ”och dess tecken är vårens uppståndelse. Efter vinterns dvala bringar våren fram växtlighet ur jorden. Nya gröna ax uppfylls av livets kraft. Våren smyckar sig i uppståndelsens mångfärgade skrud under solens livgivande strålar.

Varje vår profeterar om den vår som är i antågande för hela världen. Naturens död är övervunnen av livets värme och naturens påsk ger plats för den kristna påsken.” (A Bulgakov Anthology: Divine gladness, London 1976, s. 180-181.)

På ett symboliskt realistiskt vis och med stor dramatik gestaltas i denna ikon de kosmiska aspekterna av uppståndelsen. Här ser vi hur Frälsaren, under den tid som spänner mellan döden på korset och den tomma gravens faktum, efter nedstigande i dödsriket, i kraft av sin odödliga, gudomliga natur befriar mänskligheten ur syndens och dödens våld. Här står ljuset och mörkret i starkt motsatsförhållande. Kristusgestalten och det lysande ovala, väl sammanhållna bildfältet, kontrasteras mot det becksvarta, oroligt formade därunder – kosmos står mot kaos.

För det ensidigt, rationellt skolade intellektet kan detta motiv förfalla alltigenom mytologiskt. Men enligt kristen uppfattning om verklighetens både materiella och andliga dimensioner är det vi här ser, i likhet med Guds människoblivande i Jungfru Maria, Jesu tecken och under och hans ärorika himmelsfärd, en i metafysisk mening alldeles verklig händelse.

Den uppståndne är inskriven i en mandorla – symbolen för det himmelska och eviga – och iklädd en magnifikt lysande mantel. Detta vita, som strålar och slår blixtar, talar om hans transcendens, att han nu framträder i sin upphöjda, övernaturliga gestalt, den härlighetskropp som liknar hans jordiska, men med sin oförgängliga natur är av en annan och högre existens än den fysiska och nedbrytbara. Och vi ser här hur han – omgiven av gammaltestamentliga kungar och profeter – gripit tag i Adams och Evas händer och med väldig kraft drar dem upp ur dödsrikets mörker, in i det eviga ljus han delar med sin Fader.

För att han ska lyckas rädda dessa båda – som här representerar hela mänskligheten – och dra dem upp ur mörkret, har de själva sträckt sina händer mot honom. Att de gjort det och aktivt samverkar med Gud är en förutsättning för frälsningen från synd och ondska, som genom botens sakrament är en fortgående process, och från döden, som här besegras.

Det disharmoniska, kaotiskt formade svarta bildfältet symboliserar allt som har med synd och död, ondska, ofullkomlighet, ångest, bitterhet och självförnekelse att göra. Och synden skall här även förstås som underlåtenheten att sprida Guds ljus i världen, genom att inte aktivt göra det goda, som bidrar till att ondska och andligt vakuum får breda ut sig. Den harmoniskt rundade, från den mörkblåa och ljusblåa till strålande vita mandorlan och Kristi expressiva, fullkomligt balanserade kroppsspråk, symboliserar allt gott som hör till Guds rike, de gudomliga energier som sammanhåller Kosmos och den helige Andes kraft.

Med tyngden vilande på höger ben och fot som ansatspunkt och med vänster fot som stödjepunkt och med styrkan av gudomligt herravälde över all slags mänsklig svaghet, ondska och förgänglighet – i samverkan med dem som i radikal mening vill leva i Guds rike – drar oss Kristus upp till sig och in i den gudomliga verkligheten.

Hans appellerande ansikte bär dragen av den gode herden och barmhärtige samariten, såväl som domarens, som ser in i våra kluvna hjärtan med ofullbordade ansatser till det goda. Men hans blick är vädjande, inte fördömande.

Längst upp i bilden ser vi två små änglar glatt upphöja det tomma korset. Korset har blivit ett segertecken, tecknet på vår väg i Jesu efterföljd, från mörkret till det underbara ljuset.

Jag ber att de alla skall bli ett… Joh 17:21

Ikonen som liturgisk konst och personlig dialogbild synliggör det mest essentiella i den kristna tron, den tro som förenar bröder och systrar över nationella och konfessionella gränser.

Detta blev än en gång tydligt då en större ikon benämnd Kristus med den brinnande blicken i torsdags invigdes av biskop Johan Tyrberg, som beställt denna för Kapitelhusets entré vid Lunds stiftskansli, beläget strax bakom domkyrkan.

Ikonen som ett uttryck för den gemensamma tron på inkarnationens och frälsningens mysterium blev redan synligt i den tidiga kristna kulturen och manifesterades på det Sjunde Ekumeniska Kyrkomötet i Nicaea 787, som samlade representanter från hela den dåtida kyrkan. Jag ska senare i artikelserien om ikonens historia närmare presentera det som föregick och ledde fram till detta mycket viktiga kyrkomöte, helt ägnat åt bildfrågan.

Förutom grunden för ikonens teologi: inkarnationens faktum – Guds människoblivande – möter vi i texterna från detta en rad spännande synpunkter på ikonen, som betraktas som en visuell motsvarighet till den Heliga Skrift: Ikonen och Bibeln, fastslår man här, hänvisar till och förklarar varandra på ett ömsesidigt belysande vis.

Och vad är egentligen mer självklart? Den kristna tron är ju inte bara ordets religion – trots att Bibeln för den kristne såsom Gamla testamentet och Koranen för juden och muslimen är av största betydelse – utan lika mycket bildens religion, synliggjort genom den andra personen i Treenigheten, gudsmänniskan Jesus Kristus.

Man bör inte förringa den andliga brist ett bildfattigt kyrkorum innebär. Inte heller bör man underskatta den betydelse ikonerna har för fromhetslivet, för vår förmåga att leva oss in i och ta till oss trons verklighet. Detta kan inte nog understrykas i en tid då den kommersiellt präglade profana bildkulturen håller många i ett järngrepp. Kristenheten har ingen anledning att stå tomhänt inför detta. Istället borde vi reagera och bära fram vår bild av människan och verkligheten, bilden av det djup av rikedomar vi förvaltar.

Det andliga budskap vi möter i ikonen – och jag tänker nu särskilt på de centrala motiven inom konstarten – är i hög grad ekumeniskt. Och den kristologi och antropologi, de vill säga läran om Kristus och människan för att tala normalsvenska, kan utan problem omfattas av såväl ortodoxa och katolska som protestantiska kristna, något som ger de heliga ikonerna i dagens ekumeniska sammanhang hög relevans och en väl motiverad plats i samtliga dessa samfund.

Jag har alltsedan min kallelse att bli ikonmålare betraktat mitt konstnärliga arbete och författarskap i anslutning till detta som ett brobyggande. Och Jesu översteprästerliga förbön, som han ber i egenskap mönsterbilden för oss alla som Guds avbilder – ikoner under mognad – har för mig alltid varit vägledande: Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig (Joh 17:21).

Det gemensamma vittnesbördet från oss kristna och det gemensamma agerandet i den barmhärtige samaritens efterföljd i vår globaliserade tid är av största betydelse. Ikonen är i detta sammanhang ett vackert och inspirerande uttryck för ett gemensamt credo, för det allra mest väsentliga i vår kristna tro, som denna – vägledd av den helige Ande – formulerades på de sju ekumeniska kyrkomöten som hölls innan kristenheten på 1000-talet splittrades i öst och väst och på 1500-talet genom reformationen ytterligare föll i bitar. Det var därför just i år, då vi i en ekumenisk gudstjänst i Lunds domkyrka ska högtidlighålla reformationen, så ovanlig glädjande att för Lunds stiftskansli få måla ett stort ikonporträtt av Jesus – vår gemensamme överstepräst och vän!

Kristus med den brinnande blicken

Jag är vägen, sanningen och livet. Joh 14:16

Denna ikon är i en och samma bild porträttet av den förkroppsligade Guden – Guds födelse i människan – och mannen från Nasaret. Här möter vi i lika hög grad den gode Herdens blick som vår andlige Domares och Frälsares, som genom sin stränga mildhet vill få oss att förstå vad det innebär att vara Guds ikoner (avbilder) och att i gemenskap med Jesus vara Faderns älskade söner och döttrar. Inför detta heliga ansikte kan vi med de medeltida teologerna säga: det sanna är lika med det sköna och det goda och omvänt. Jesus är mönsterbilden för dessa tre egenskaper.

När Dostojevskij säger att skönheten skall frälsa världen handlar det inte om den yttre skönhet som vi kanske först lägger märke till i detta porträtt, utan om skönheten i djupt humanistisk och andlig mening, som inte kan bli mer sann och god än den vi möter i Kristus.

Skönheten är förenad med kärleken, så att man med kärlekens öga kan se den bakom det yttre – utseendet – med sitt förnuft och sina själsförmögenheter kan mäta det omätliga och med blick för det andligt sköna bli varse det heliga Du som bor i alla, som är alltings källa, existens och mål.

Jesus är lika skön vid sin ångest i Getsemane, när han står inför Pilatus, hånas, gisslas och bespottas, som en brottsling avklädd all mänsklig och gudomlig värdighet bär korset han senare lider och dör på, som när vi ser honom på förklaringsberget, vid intåget i Jerusalem, vid uppståndelsen och i detta porträtt.

Läs mer om denna ikon och klicka på bilden för att se närbilder: http://larsgerdmar.se/Kristus-med-den-brinnande-blicken