Det är före vedermödan det är före glädjen. Du håller din mage som en väldig pumpa eller en planet. Och din undran tätnar som en stjärnlös natt. Du lyssnar. Är det ett skrik eller en sång som växer inom dig? Du stryker över denna värld, drar längs ådrornas meredianer. Du söker ett fäste för din ömhet. Där inne rör sig små fötter i hemliga omloppsbanor. Det är före början. Förgäves söker du läsa i denna ogenomskinliga kristallkula.
Denna underbara dikt är skriven av den gode vännen, Ingemar Leckius (1928-2011 ), och ingår i diktsamlingen Vid Terbintträdet (Bonniers, 1989), för vilken han erhöll Carl Emil Englund-priset. Bland dikterna här ingår också en ikonsvit , som jag skall återkomma till i en närmare presentation av denne diktare. Ingemar och hans hustru Mikaela och några till brukade på den tid han fortfarande levde och jag hade något särskilt på gång komma på besök i ateljén och vi spendera då timmar med att tala om konstens och mystikens betydelse, men även om allt annat som för tillfället rörde sig i huvudena. Ingen kunde säga ”min vän” på det sätt som Ingemar gjorde, med en sådan saklig ömhet och tyngd som bara en stor och ödmjuk diktare kan göra.
Det sovande Jesusbarnet i Marias mage. Detalj ur ikonen Maria och Elisabeths möte under arbete. Vår Gud suger på tummen. Kan han komma närmare oss än så?
Jag skulle nu när jag har så mycket på gång inför utställning till hösten så gärna ha återsett honom här igen tillsammans med övriga gäng. I dedikation av mitt eget exemplar av nämnda diktsamling har han skrivit: I Mamres lund har har våra hjärtan stämt möte, ett citat ur en dikt som med ekfrasens precision uttolkar Rubljovs berömda Treenighetsikon.Och kanske, om jag nu alls blir insläppt – men det blir vi nog alla då Jesus med sitt frälsningsmysterium öppnade dess portar – får jag återse honom i Paradiset, där han nu lever och för evigt har funnit… den som vi överallt söker och överallt finner. Hans namn är hängivelse. (Vid terebintträdet)
Här några av de motiv jag för tillfället arbetar med vid sidan av en stor ikon av Ömhetens Gudsmoder i bröstbild och flera andra motiv inför kommande utställning – ska berätta mer om detta i september.
Med dessa ord gör jag nu ett litet sommaruppehåll. Senare i augusti och sedan under hösten och vintern ska jag bland annat skriva om ”Big business i Sankt Petersburg”, där man idag tjänar stora pengar på att anordna snabbkurser i ikonmåleri som långt ifrån lever upp till den stora och andligt förpliktande konsttradition vi förknippar med ryskt ikonmåleri, ”Tradition och innovation”, om hur fantasin och den personliga friheten står i förhållande till det man ibland kallar att skriva ikoner, om ”Den ryske ikonmålaren Leonid Ouspensky (1902–1987) och hans skola i Paris” och mycket annat.
Ikonmålare fann vi naturligtvis i Moskva och mycket skickliga, men vad är det för nytta med det, när inga är män av den anda som omtalas av traditionen från våra fäder? […] De här, […] de målar på mycket kort tid och inte under en lång följd av dagar […] och färgen stryker de i sin lättja på med en gång, inte som i gamla tider då man färglade fyra och ända upp till fem gånger med färg så tunn som vatten, varigenom man fick denna underbara skirhet.
Nikolaj Leskovs bok och ikonen ”Den tronande Kristus i himlen”, under arbetet med de grundläggande färger som jag i klassisk rysk stil på det sätt som i citatet beskrivs målar i lasurteknik. Foto här och nedan: undertecknad.
Författaren Nikolaj Leskov var samtida med Dostojevskij, Tolstoj och Tjechov och citatet ovan är hämtat ur hans underbara novell Den förseglade ängeln, publicerad 1873 (svensk övers. 1964). Här skildras livet och fromheten hos de gammaltroende kristna i Ryssland, de så kallade raskolniki och ikonmåleriet hos dem på ett initierat och mycket charmerande sätt. Alla med intresse för rysk ortodox kulturhistoria, fromhet och ikonmåleri bör i slow motion, gärna med en kopp ryskt te till hands, läsa denna lilla berättelse.
Det var bland dessa det klassiska ikonmåleriet från den ryska guldåldern – 1300- till 1500-talet – alltjämt på slutet av 1800-talet levde kvar, vid sidan av ett ur andlig och konstnärlig synpunkt mer förytligat och statiskt måleri. Och det Leskov, som var nära vän med en av dåtidens främsta mästare, i sin beskrivning här pekar på är den hos dessa fromma ryssar sofistikerade färgbehandlingen – den ryska ikonens signum.
Försättsbladet till den svenska översättningen av Leskovs vackra novell.
Det från stora mästare, som Rubljov och Theofanes Greken, nedärvda sättet att måla, gav de ryska ikonernas färger den enastående och skimrande färgstrålning som i koloristiskt omfång liknar naturens egna, med sina efter dagens växlingsrika ljus ständigt skiftande nyanser. Och det var inför denna andliga och konstnärliga skönhet Henri Matisse, vid sitt besök i Moskva i oktober 1911, kunde utbrista:
Igår såg jag en samling gamla ryska ikoner. Detta är verkligen stor konst. Jag är förälskad i deras rörande enkelhet. […] I dessa ikoner framträder konstnärens själ som en mystisk blomma. […] Jag har sett kyrkokonst från många länder men ingenstans har jag mött en sådan uttryckskraft, en sådan känsla av mystik. (Ur de båda moskvatidningarna Ranneja utro och Utro Rossii.)
Detalj av lasurmåleri. Genom min förste lärare står jag själv i en obruten tradition från mästare till elev som går tillbaka till den i Rom på tidigt 1900-tal verksamme ryske ikonmålaren Pimen Sofronov, tillhörande och utbildad av nämnda raskolniki (se länk nedan). Senare blev jag antagen som privatelev till den i förra artikeln omnämnde ikonmålaren Leonid Ouspensky. I sättet att med ljushöjningar modellera former och ansikten har jag också tagit intryck av det senmedeltida italienska måleriet.
Som nämnts i föregående artikel – och nu upprepas med anledning av en idag i Sverige ofta förenklade uppfattning om ikonerna och alla de korta kurser i ikonmåleri som anordnas – har utbildningen i ikonmåleri alltsedan 300-talet mestadels skett på klostren och detta gäller såväl i Ryssland, Grekland, Syrien och Egypten som på många andra platser inom den östliga delen av kristenheten. I så måtto har dessa kloster utgjort andliga och konstnärliga akademier.
Idag anordnas korta kurser, ofta under bara några dagar, ibland under en veckas tid, framför allt i svenskkyrklig och katolsk regi i samverkan med olika studieförbund. Dessa hålls i församlingar, på kursgårdar, i domkyrkor och kloster utan hänsyn till att redan grunderna i denna konst tar flera års heltidsstudier i anspråk. Det är lite som med jojjon på den tid denna var populär: alla kan och bör jojja, det är hur enkelt som helst att lära sig, tar några dagar eller kanske en vecka och sedan kan man det! En av dessa ikonmålare, för att nu bara ta ett av flera exempel på denna verksamhet, som i katolska sammanhang vänder sig till församlingar och kloster, erbjuder tvådagarskurser i ikonmåleri för några tusen kronor per deltagare och säger sig idag ha över 80 elever.
Detalj av ”Den tronande Kristus”, samma motiv som jag nu arbetar med och som visas i bilder av ovan, när det transparenta måleriet i de röda, blå och gröna färgerna utförts och samtliga övriga detaljer. Ikon målad av Lars Gerdmar 2002, 40 x 34 cm, i privat ägo, Foto: Bo Wiberg.
Många hundra personer kallar sig efter sådana kurser ikonmålare, har utställningar, säljer sina alster till privatpersoner och kyrkor och ordnar i sin tur egna kurser, lika korta och otillräckliga. Hur detta kommer sig och varför just ikonmåleriet av all sakral konst råkat ut för detta skulle nu föra alltför långt att gå in på. Men klart är att detta hade varit otänkbart om det gällt utbildning av kyrkomusiker eller präster och att det är de studieförbund, kyrkliga institutioner och oftast otillräckligt utbildade ikonmålare som står bakom dessa kurser som bär ansvaret.
Att jag nu tar bladet från munnen är inte för att sätta mig själv eller det fåtal andra yrkesmässigt verksamma ikonmålarna i Sverige på höga hästar, utan bara för att någon bör påtala detta och av kärlek till ett svindlande skönt och storartat kulturarv, som i både andlig och konstnärlig mening är förpliktande och jag till varje pris vill värna om.
Ikonmålaren Tekeste Yibeyin i sin ateljé i Addis Abeba 2011. Foto: Lars Gerdmar
Frågan om utbildning i ikonmåleri har för mig under senare tid aktualiserats dels med anledning av ett projekt för att rädda delar av det etiopiska kristna kulturarvet, som i en tidigare artikel här presenterats, där utbildning i konservering ingår, dels då jag för ett antal år sedan fick frågan om jag ville utbilda ikonmålare i Etiopien. Jag överväger nu att tillsammans med min kollega Tekeste Yibeyin göra detta på Addis Abeba konstakademi samt i regi av den etiopisk-ortodoxa kyrkan med den teoretiska delen: den kristna konstens historia, bildteologi och ikonografi förlagd till The Theological College of the Holy Trinity i samma stad. Det kommer då förstås inte bli fråga om korta kurser utan om flerårig utbildning. Och bara de som verkligen vill satsa på detta – och de är många i detta land som alltjämt är en av Afrikas högkulturer – och gå den långa vägen kommer att beredas möjlighet till utbildning och efter sådan tar det ytterligare år av personligt utvecklingsarbete i anspråk innan man kan kalla sig ikonmålare.
Diptyk utförd av Tekeste Yibeyin i klassisk etiopisk-ortodox stil, inspirerad av medeltida etiopiska ikoner. Guds moder Maria flankerad av ärkeänglarna Gabriel och Mikael, Jesu botar den lame, Jesus undervisar lärjungarna, Sankt Göran och draken, Korsfästelsen, Nedtagandet och Uppståndelsen, här skildrat i form av den scen då Kristus räddar Adam och Eva – symboliska representanter för mänskligheten – ur dödsriket. Foto: Lars Gerdmar
Jag skulle önska att vi i vårt land tog frågan om ikonmåleriet på lika stort allvar som man gör i Etiopien.
För den som nu vill läsa en kort artikel om nämnda kollega i Etiopien, den mycket begåvade ikonmålaren TekesteYibeyin, lämnas här länk till ett tidigare inlägg. Den som har tid med en längre artikel om ikonkonsten (se här särskilt avsnittet ”Från tradition till innovation: mästare och lärjunge”) som även berättar om hur ikonen Den Rättfärdiga Rut med sonen Obed tänktes ut och steg för steg målades, är välkommen att läsa min artikel om detta. (Se länken nedan.)
På samma sätt som konstnären i komposition och teckning endast är bunden av bildens innebörd, säger Leonid Ouspensky, är han när det gäller färger endast bunden av fundamentala symboliska färger i de framställda personernas klädnader och förstås av fakta (till exempel svart eller grått hår och så vidare). Han är fullständigt fri både när det gäller kombinationen av färger och nyanser och färgerna i landskap, arkitektoniska särdrag och så vidare. Följaktligen är varje enskild ikonmålares palett helt och hållet individuell.
Färgpigment av olika slag och mårdhårspenslar. Foto: Mattias Piltz
Leonid Alexandrovich Ouspensky (1902-1987), som jag i ett senare inlägg närmare ska presentera, var en av de främsta ikonmålarna i klassisk rysk stil under 1900-talet – det sätt som man målade på under 1300- till 1500-talet, den ryska guldåldern. Tillika var han en ikonolog av stora mått. Genom den skola för ikonkonst han grundade i Paris och de elever han tog sig an under mer än 40 år av undervisning och handledning, såväl som genom omfattande och djuplodande böcker om ikonens historia, estetik och teologi (The Meaning of Icons, publicerad 1952 tillsammans med teologen Vladimir Lossky och hans stora verk The Theology of Icons, band I och II, som sedan 1970-talet kommit ut i flera upplagor) lade han grunden till ett ikonmåleri och en reflexion kring detta som står i höjd med de andliga och konstnärliga ambitioner som väglett ikonmåleriet alltsedan dess första århundraden.
Utbildningen, som tagit många år i anspråk, såväl som utövandet av denna konst har till största delen skett på kloster och från mästare till elev. Och dessa kloster inom den östliga delen av kristenheten har, vid sidan av bönelivet som sådant, under århundradenas lopp när det gäller både studier i teologi och ikonmåleri också utgjort andliga och konstnärliga akademier.
Guds Moder Maria med det sovande Jesusbarnet i magen. Detalj ur Maria och Elisabeths möte, en av de nya ikoner jag har skapat. Maria bär här en blå undermantel som symboliserar det mänskliga och en purpurröd övermantel som beteckna det gudomliga, att hon är Guds moder. Ikon målad av Lars Gerdmar, 42 x 33 cm, i privat ägo. Foto: Bo Wiberg.
Men varför talar Ouspensky här alls om regler för ikonmåleri, handlar inte konst och kreativitet om maximal frihet och skaparglädje? Och är det inte en inskränkning av den konstnärliga friheten och originaliteten när han nämner att ikonmålaren är bunden av fundamentala, symboliska färger? Han syftar här främst på de så kallade kristologiska och mariologiska färgerna (se vidare längre ned i texten). Om man till exempel målar en ikon av Guds Moder Maria med Jesusbarnet och älskar klarblått, gyllengult eller smaragdgrönt har man som ikonmålare då inte rätten att måla henne endast iklädd någon av dessa färger? Och är det något fel på en som ikonmålare om man gör på samma vis när man målar Kristus? Gör man inte som man vill inom annan sakral konst och är då ikonmåleriet därmed en mer förbjudande och mindre generös konst än till exempel den italienska medeltida konsten, renässanskonsten eller så kallad modern konst, typ kubism eller impressionism?
Ikonmåleriet är som många andra konstarter en väl genomtänkt och definierad konstart. Detta är ikonmålaren medveten om och det innebär att den kreativa processen vilar på en stabil grund, som i viss utsträckning styr hans individuella skapande. Den personliga frihet ikonmålaren har är stor, men det är en frihet inom ramen för den konstidé och de specifika uttrycksmedel som hör till detta måleri. Det innebär för honom, eftersom han valt att tjäna just denna bildvärld, ingen begränsning och hans skapande skiljer sig i så måtto inte från begränsningar inom andra konstarter, som till exempel kubismen. Den kubistiska målaren utför inom ramen för sin bildvärld och det denna vill uttrycka verk som bygger på de konstnärliga och estetiska regler och tekniker som hör till hans konst och när han gör det blir hans målningar kubistiska. Ikonmålaren är precis som kubisten inom sin konst medveten om målsättningen med sitt arbete och skapar som denne sina verk i överensstämmelse med ikonkonstens principer, inneboende mening och anda.
Ateljébild från 2014, under arbetet med med ansiktsdetaljer i ikonen Den rättfärdiga Rut med sonen Obed. Foto: Mattias Piltz.
Till ikonmåleriets uttrycksmedel hör den grundläggande kompositionen av motiven – som historiskt sett kan räknas i tusentals och nya skapas alltjämt – linjen, färgen, formen och ljusmåleriet, porträttmåleri, mimik och färgsymbolik och mycket annat. Om det senare har jag tidigare på denna blogg skrivit en artikel med rubriken Teologi i färger – ikonens symbolik (se mappen ”ikonens teologi” i vänstermarginalen: artikel 3).
Jag vill nu därför bara kort besvara frågorna apropå Ouspenskys citat inledningsvis. Bundenheten vid ett fåtal symboliska färger inom ikonkonsten – främst de röda och blå färgerna som används i framställningar av Marias och Kristi undre respektive övre mantlar – är av stor både teologisk och andlig betydelse, detta då denna färgsymbolik förkunnar inkarnationens, Guds människoblivandes mysterium, den trossanning som bildar grunden för hela den kristna tron. Bortser man från detta när man målar ikoner och avbildar Maria eller Kristus i till exempel endast klarblått, rött eller smaragdgrönt förlorar ikonen en viktig symbolisk och teologisk dimension som vid sidan av allt annat ikonerna uttrycker hör till denna konst.
Märkligt nog finner vi – men detta är sällsynt – trots det i ikonens historia och även idag ibland ikoner där Guds moder Maria är iklädd endast blått. Och vi finner ibland även ikoner som avbildar vår himmelska Fader, trots att ingen utom Sonen – Jesus – har sett honom. Vad förklaringen är till att detta några gånger under historiens förekommer och att ikonmålare idag ibland väljer att på så sätt bortse från en central del av den kristna teologin och ikonens färgsymbolik kan förmodligen endast den konsthistoriska forskningen besvara. Kanske är detta en flirt med den Västereuropeiska sakrala konsten där Maria ofta är iklädd en blå mantel eller orsakat av brist på kunskap.
Kristus Pantokrator, även kallad Kristus med den brinnande blicken, 47 x 38 cm, placerad i entrén till Lunds stiftskansli. Hans röda mantel symboliserar det gudomliga, att han är Gud av evighet, den blå, det mänskliga, att han genom inkarnationens mysterium blivit människa för att förena människan med det gudomliga. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Mattias Piltz.
Då vi nu firar nationaldagen och många hissar flaggan påminns vi om vikten av symbolik när den är väl genomtänkt. När vi talar om den svenska flaggan – och detta gäller förstås även den norska – kan vi tala om encyklopedisk symbolik, ett begrepp jag uppfunnit för att förklara meningen med de för trons sanning så viktiga symboliska färgerna i ikonmåleriet. Precis som flaggan med dess gula kors mot blå botten på ett encyklopediskt vis symboliskt uttrycker allt det vi förknippar med Sveriges historia och kultur – idag en rikt sammansatt mångkultur – och dess religion – där flera kristna samfund och religioner ömsesidigt berikar varandra – symboliserar de nämna färgerna inom det heliga ikonmåleriet allt det vi förknippar med dem. Allt som kan sägas om den röda färgen: det gudomliga, och om den blå färgen: det mänskliga (förutom det mänskligt onda som inte symboliseras av denna färg), uttrycks genom detta slags encyklopedisk färgsymbolik i porträtten av Kristus och Maria i ikonerna. Lika lite som man i Sverige, särskilt på nationaldagen, bör byta ut den svenska flaggan mot den norska, bör man byta ut de grundläggande symboliska färgerna i ikonerna. Gör man det förlorar ikonerna en mycket viktig del av sitt budskap.
Transparent måleri i blått, grönt och rött
Apropå blå, röd och smaragdgrön färg, händer det att man i vissa ikonmotiv berikar bilden med så kallat transparent måleri – måleri som ger intryck av att gestalterna eller andra detaljer i målningen är genomskinliga. Så är till exempel vanligt att man gör i motivet Den tronande Kristus i himmelen och jag håller just på med en stor ikon av Jakobs stege där Maria med Jesusbarnet i övre delen av motivet också är transparent målade (se länk till detta motiv nedan).
Detalj ur ”Den tronande Kristus i himmelen” 208 x 204 cm, centralmotiv i altarskåpet i S:t Thomas kyrka i Lund. Här vi ser det nya Edens gröna kullar med de fyra paradisfloderna, vita Karpaterklockor som ringer in den andliga våren och transparent måleri i klarrött, mörkblått och smaragdgrönt som omger Kristus konungen. Foto här och nedan: undertecknad.
Jag älskar detta sätt att måla och i det altarskåp jag för S:t Thomas kyrka i Lund fick förmånen att utföra under åren 2000 till 2001 förekommer detta i rikt mått. Att som här mot djupblå, smaragdgrön och klarröd färg från mörkare till ljusare toner genom millioner penseldrag framkalla bilderna av änglar, som poetisk gestaltar den himmelska lovsången, var under arbetet med denna ikon underbart.
Några av de transparent målade änglarna, ett av benen på den himmelska tronen samt oxen, som här gestaltar ett av de fyra väsendena, tillika evengeliesymbolen för Lukas, som steglöst tonar fram ur röda, blå och gröna bildfält.
Änglarna – här reducerade till ansikten och vingar – och tronen Kristus sitter på förkunnar ett andligt rike och inte ett värdsligt, djupast sett det Guds rike och den andliga verklighet som Jesus säger bor inom oss.
Därför är det motiverat att dessa delar av ikonen är transparent målade och inte ser materiella ut och att gestalterna i de blå, gröna och röda bildfälten är uppfyllda av det ljus som, i milt stegrande toner, reflekteras i änglarnas leende ansikten och i de spänstiga vingarna som likt en krans av blommor omskriver Jesus. Den i linjer och ljus antydda tronen, med dess ryggstöd, sits och stolsben är också genomskinlig och på så sätt uttrycks här att hans makt är andlig och inte politisk.
Detalj av den tronande Kristus i strålande vitt. Centralmotiv i altarskåpet i S:t Thomas kyrka i Lund, 330 x 204 cm. I Bibeln kan vi läsa: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus” (Joh 8:12). Foto: Bo Wiberg. Då denna ikon för att göra rättvisa åt samtliga färger i bilden har tagits med blixt, framträder gestalterna och tronen i det transparenta måleriet i detta foto i skarpare ljus och mindre nyansering än i målningen där de steglöst smälter in i respektive färg (se detaljen ovan tagen utan blixt).
I en strålande vit mantel, som lyser och slår blixtar, som i detta motiv enligt annan färgsymbolik berättar om att han nu är uppstånden och förhärligad, sitter han på denna vackra tron i Paradiset och inbjuder oss sitt rike – en ödmjuk och kärleksfull kung som har lärt oss att i hans rike är den störst som tjänar sin nästa.
I morgon, den 22 maj, firar dominikanorden, grundad av den helige Dominikus, 800-årsjubileum, en händelse som under detta år på olika sätt uppmärksammas runtom i världen.
Detalj från altarskåpet i S:t Thomas kyrka i Lund (se helbild längst ned). Från höger till vänster: Sankt Petrus, Ärekeängeln Gabriel, Sankt Dominikus, Sankta Teresa av Jesusbarnet och det heliga ansiktet samt Sankt Laurentius, Lunds skyddshelgon. Ikon målad av Lars Gerdmar 2000/2001. Foto: Bo Wiberg.
Vid sidan av Franciskus är Dominikus en av medeltidens stora andliga gestalter och hans predikarorden – Ordo Praedicatorum – har spelat och spelar alltjämt en viktig roll för det kristna livet och för religionsdialogen. Missionen och kontemplationen (meditationen utifrån bibelordet och andra andliga skrifter) är viktiga sidor av dessa gudsvigda bröders och systrars liv, såväl som det evangeliska, karitativa arbetet en annan av de stora dominikanska profilerna, den heliga Katarina av Siena, är ett talande exempel på. Den akademiska bildningen, särskilt inom teologi och filosofi, är ytterligare något man starkt förknippar med dominikanerna. Detta både andliga och intellektuella know how betyder nu som då mycket för missionen och evangelisationen. Genom att predika fördjupar dominikanerna vår kunskap om den kristna trons innebörd och genom religionsdialogen och deras förmåga att utifrån vunnen kunskap argumentera, fullföljer de idag den verksamhet som alltsedan Dominikus egen tid utmärkt dominikanernas arbete.
Detalj av den heliga Katarina av Siena, 16 x 20 cm, ikon målad av Lars Gerdmar. I privat ägo. Foto: Bo Wiberg.
Apropå dagens religionsdialog – så extra viktig med tanke på de motsättningar mörka krafter genom våld och propaganda på senare tid försöker skapa mellan muslimer och kristna – har jag fått glädjen att närmare bekanta mig med dominikanerna i Kairo. Här på IDEO, the Dominican Institute for Oriental Studies, på en vackert avskärmad plats i stadsdelen Zamalek, bedrivs såväl studier och forskning inom det som rör kristen orientalisk teologi och islam, som religionsdialog. Anledningen till att man valde att grunda detta institut i Kairo var inte minst att här det berömda islamska universitet Al Azar är beläget, där man sedan många år är öppna för sådan dialog.
Fördjupade kunskaper om varandras religioner och tänkesätt leder till respekt och tillgivenhet och detta är livsviktigt i dagens värld där frågorna om religion och politik på gott och ont är så samman-flätade. Denna respekt och detta genuina intresse för den andres religion och kultur – som dominikanerna i alla tider hyst utan att kompromissa med egen tro och övertygelse – är en förutsättning för att dialogen ska bli fruktbar. Denna dialog på såväl det enkla och vardagliga planet, som på hög intellektuell nivå, är idag av stor betydelse. Genom denna kan vi bättre förstå vad som både enar och skiljer kristna och muslimer åt och på vilka sätt vi alla, trots stora olikheter i såväl tro som kultur, på ett kreativt och kärleksfullt sätt kan överbrygga onödiga och ibland helt förödande motsättningar. Rädsla för det främmande kommer sig inte minst av brist på kunskap. Denna rädsla förenad med intolerans övergår ibland i avsky och leder – som vi på senare tid har bevittnat – ibland till bestialiskt våld. Därför är de studier och den dialog man bedriver på IDEO i Kairo också i relation med lärda och fromma muslimer på Al Azar-universitet idag så särskilt betydelsefulla.
Min gode vän Per Lundahl, jazzgittaristen, (till vänster i bild) och jag på resa i Egypten 2015, här på Al Azar-moskéns tak intill universitetet med samma namn i Kairo.
Själv har jag som fristående forskare på IDEO under längre vistelser i Kairo för studier av koptisk ikonkonst fått förmånen att bo och bedriva studier här och då också bekanta mig med de älskvärda dominikanbröderna på denna plats. Jag har då även deltagit i de dagliga bönerna i deras vackra kyrka, utsmyckad med ikoner målade i orientalisk stil. Dessa fromma och mycket bildade bröder är själva var och en genom sitt sätt att vara och verka övertygande heliga ikoner, som avspeglar det djup av sanning och kunskap som finns hos Gud. Den mission de bedriver liknar i mångt och mycket den verksamhet den helige Dominikus själv initierade redan på 1200-talet och de kommer på IDEO i morgon som på många platser i världen fira sin ordens 800-årsjubileum.
Här i Lund inleds detta jubileum redan idag med en ekumenisk vesper i domkyrkan och firas i morgon med en högtidlig gudstjänst i S:t Thomas av Aquino kyrka, där både kyrkoherden och övriga präster är dominikaner. Då kommer också en mängd tillresta både kvinnliga och manliga dominikaner från olika delar av världen att delta och deras ordensmästare, Bruno Cadoré, att predika.
Interiör från S:t Thomas kyrka i Lund med det altarskåp målat av mig, som vid sidan av psalmer och böner gestaltar vår delaktighet i den kristna verkligheten. Foto: Bo Wiberg.
I det altarskåpet jag 2000/2001 fick glädjen att måla för denna kyrka finns även ikonporträtt av Dominikus och dominikanernas store filosof-teolog Thomas av Aquino. I tillbedjan och kontemplation och ödmjukt vända mot den tronande Kristus i himmelen, ingår de i de två grupper av änglar och helgon som flankerar och samtidigt utgör en del av centralmotivet.
Tillsammans med dessa kommer alla de heliga, genom dopet välsignade ikonerna i olika åldrar, som i morgon samlas under bön och lovsång i S:t Thomas kyrka, tacka Gud för dominikanerna och allt dessa genom sin kunskap, predikan och mission sedan 800 år tillbaka betyder för arbetet med att uppbygga Guds rike .
Damage to cultural property belonging to any people whatsoever means damage to the cultural heritage of all mankind, since each people make its contribution to the culture of the world.
The Hague Convention 1954
Detalj av ryttarhelgon. Muralmålning av magnifikt slag i stort behov av konservering i kyrkan Yimrihane Kristos, belägen i regionen Lasta, några mil norr om Lalibela, Etiopien. Preliminärt daterad till 1100-talet. Attribution okänd. Foto: Lars Gerdmar.
Vid sidan av ikonmåleriet ägnar jag min tid åt målerikonservering och konsthistoria. Just nu arbetar jag med ikonen Jakobs stege i stort format, en av mina nya ikonkompositioner, som tillsammans med 14 andra ikoner ska ingå i en utställning i Jönköping i höst.
Men det som mest upptagit tankarna de senaste dagarna har varit den etiopiska ikonen och ett projekt jag och några kolleger försöker få till stånd i Etiopien med syfte att bidra till att rädda ett unikt kulturarv. Då det nu ser ut att kunna bli ett samarbete med World Monuments Fund, den organisation som står bakom de främsta internationella konserveringsprojekten i vår tid, ökar oddsen för att vi efter många års förarbete äntligen snart ska kunna komma till skott.
De etiopiska kyrkorna från 500- till 1800-talen inrymmer konstskatter av unikt och oskattbart värde, ett religiöst och kulturellt arv som, om inget görs, kommer att gå förlorat. Magnifika målningar på väggar och i tak, utförda i al secco på puts och i tempera på duk fäst vid vägg, är ofta i mycket dåligt skick och i akut behov av konservering. I Etiopien saknas den professionella kunskap och de ekonomiska medel som krävs för att ta sig an detta.
Detalj av ärkeängeln Mikael. Gondarinskt måleri i pågående förfall. Ca 1820. Debre Berhan Selassie – även kallat the Ethiopian Sistine chapel, då detta kyrkorum är täckt med målningar på både väggar och i tak – Gonder. Attribution okänd. Foto: Lars Gerdmar.
I jämförelse med andra bildkulturer är den etiopiska sakrala konsten på mur, duk och pergament starkt försummad. Bristen på kunskap om ämnet och på litteratur är stor och endast en handfull forskare har sedan mitten av förra seklet bedrivit studier inom detta fält. Detta är anmärkningsvärt inte bara med tanke på den enastående naivistiska och andliga skönhet denna konst kan uppvisa, utan också då den utgör en betydelsefull del av den afrikanska konsten och historien såväl som av världsarvet. Chagall, Matisse och många av de medeltida mästarna inom latinsk och bysantinsk konst skulle säkert ha stått med gapande mun inför den autentiska och alltigenom oförställda skönhet vi här möter. Den djärva behandlingen av linje, färg och form, den charmerande porträtteringen av Kristus, ärkeänglar och helgon, de fasansfulla skildringarna av Hades, gestiken, dramatiken och skaparglädjen väcker vördnad och förundran, gestaltar en för detta måleri artspecifik ikonografi och estetik.
Under längre vistelser och strapatsrika expeditioner i det etiopiska höglandet under åren 2002 till 2010, i jakt på kunskap om en internationellt sett närmast ignorerad bildkultur, har jag fått förmånen att få bekanta mig med denna konst. I egenskap av ikonmålare sedan mer än trettio år, målerikonservator och fristående forskare i bysantinsk och kristen orientalisk konst, har denna upptäcktsresa in i detta på många sätt främmande kulturella och andligt uråldriga landskap varit fascinerande och djupt berikande.
En underbar och tillmötesgående Abba (som vi tyvärr har glömt namnet på) välsignar vårt projekt under skadeinventering i de berömda klostren på öarna i Lake Tana, på väg mellan kyrkan Narga Selassie och Kota Mariam 2007. Foto: Lars Gerdmar.
Men mötet med denna konst, exponerad i rundkyrkor byggda av lera och strå på öarna i Tanasjön, i murade kyrkor uppförda i så kallad aksumitisk stil, eller på putsade klippväggar i kyrkorum uthuggna ur stenen högt uppe i de tigrinianska bergen, har också förenats med stor sorg och eftertanke. Förvisso utgör denna en omistlig del av den afrikanska historien och världsarvet, men det är ett kulturarv i accelererande förfall. Konst från tidig medeltid fram till 1800-talet av oskattbart värde för såväl det etiopiska folket som världssamfundet står på spel.
Hur skulle det vara om några av de främsta svenska, franska eller italienska medeltida katedralerna med sina ovärderliga konstskatter stod och förföll på det sätt som man i dag ser ske i Etiopien? Och kan vi i den ”rika världen” med vårt kunnande och våra ekonomiska resurser på något sätt bidra till att detta förfall upphör? Ställd inför dessa frågor togs initiativet till Conservation in Ethiopia – a Pilot project, ett kulturellt biståndsprojekt och pionjärarbete med didaktisk målsättning, och vår förhoppning är att medel för genomförandet ska kunna säkerställas.
Det etiopiska folket lider av materiell fattigdom. Denna fattigdom fördjupas ytterligare om nu också dess kulturarv går förlorat. Projektets idé bygger på principen ”hjälp till själv-hjälp”, där den svenska insatsen så småningom skall lämna plats för ett kompetent och självständigt inhemskt ansvarstagande.
En ängel, mer än tusen år gammal, visar sitt ansikte. Andra rengöringsprovet i Debre Selam Mika’el där jag fick privilegiet att frilägga en av kyrkans målningar, som under många sekel varit dold under ett tjockt lager av smuts och damm. Detalj av muralmålning i accelerande förfall från 700-1000-talet. Attribution okänd. Foto: Carmen Deas.
I november 2009 genomförde jag, tillsammans med målerikonservatorn Carmen Deas och byggnadsexperten Karl-Gunnar Olsson, Chalmers Arkitektur en förundersökning av Debre Selam Mika’el – en av de äldsta och mest spektakulära kyrkorna i Etiopien, belägen på Atsbiplatån i Tigrai, den nordligaste delen av landet, med målningar i stort förfall, preliminärt daterade till mellan 700- och 1000-talet, de äldsta (ännu) bevarade i landet. Konserveringen här har dock senarelagts till förmån för Yimrihane Kristos, en rikt utsmyckad fristående kyrka och ett palats uppförda in en stor grotta i Lastabergen, 42 kilometer norr om den berömda staden Lalibela och preliminärt daterade till 1100-talet (se detalj av muralmålning i fotot längst upp).
En organisation, benämnd The Swedish Society for the Conservation of the Ethiopian Cultural Heritage (SCECH), bildades 2011 för att samordna verksamheten. Bland dess målsättningar kan man läsa: ”Att med utgångspunkt från skilda professioner gemensamt och i samarbete med institutioner och kollegor i Etiopien verka för Conservation in Ethiopia – a Pilot project och utvecklingen av ett långsiktigt konserverings- och utbildningsprogram avseende vård och bevarande av äldre kyrklig konst och arkitektur i Etiopien.”
SCECHs konserveringsteam vid förundersökning i Yimrihane Kristos, Etiopien 2012. Från vänster till höger: Professor Karl-Gunnar Olsson, byggnadsexpert, Chalmers universitet: Arkitektur, målerikonservator, projektledare Lars Gerdmar, målerikonservator Carmen Deas, specialiserad på latinskt och bysantinskt muralmåleri, MA arkitekt Tadesse Girmay, Addis Ababa University (Dept of EiABC) och målerikonservator Peder Bøllingtoft, specialiserad på muralmåleri samt forskare inom området multispektral analys. Foto: Bo Wiberg.
Om denna organisation och detta projekt, inklusive en populär presentation av vår förundersökning 2012 och workshops i Addis Ababa 2013 och 2015, kan ni läsa på vår hemsida. Via länken nedan kan ni här förutom vår charter och presentation av medlemmar under rubriken ”Information on the Yimrihane Kristos project” ta del av flera rikligt illustrerade artiklar om vår verksamhet.
Vi söker nu med ljus och lykta efter möjliga finansieringsvägar. Kanske någon anser att fattigdomsbekämpningen utesluter bistånd till projekt av det slag som här har skisserats. Men är inte detta ett tankefel? Bör man skilja kroppen från själen? Utan sin historia – där det fysiska kulturarvet förstås utgör en hörnsten – riskerar varje lands själ att utarmas. Vi hoppas att våra makthavare är kloka nog att förstå detta.
Den charmerande Abba Welde Quirqos, kyrkoherde i Yimrihane Kristos, provar på att med en pensel gjord av grävlingshår damma en av pelarna under vår förundersökning av kyrka och palats 2012. Foto: Lars Gerdmar
Sverige har sedan många år tillbaka givit ekonomisk bistånd till Etiopien. Med tanke på att projektet i lika hög grad handlar om utbildning av etiopier som om konservering och på sikt kommer att resultera i såväl nya arbetstillfällen som ekonomiska intäkter både lokalt och nationellt genom ökad turism, vore det väl en naturlig sak att SIDA bidrog till finansieringen av detta?
En ängel, tecknad med djärva penseldrag, visade sig för oss i Debre Selam Mika’el, och jag upprepar: Det etiopiska folket lider av materiell fattigdom. Denna fattigdom fördjupas ytterligare om nu också dess kulturarv går förlorat.
(Större delen av denna artikel är saxad ur en längre benämn “Debre Selam Mika’el – ett kulturellt biståndsprojekt”, publicerad i tidskriften Signum 2011.)
