”Ansikte mot ansikte” – om personlig identitet och andlig mognad

Följande liknelse från Paulus brev till de kristna i Korint är vid sidan av några andra i Bibeln viktig för ikonkonstens teologi såväl som för vår förståelse av vad det innebär att själva vara Guds avbilder, ikoner: Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då ska vi se ansikte mot ansikte (Kor 13:12). Men då detta alltså är en liknelse blir det som sägs om det tolkas bokstavligt och lösryckt ur sitt sammanhang obegripligt. Förklaringen får vi i nästföljande mening: Ännu är min kunskap begränsad; då ska den bli fullständig som Guds kunskap om mig. Även om det här talas om en ”spegelbild” och om att ”se ansikte mot ansikte” handlar detta egentligen inte om att se i rent fysisk mening utan om identitet och de konsekvenser denna identitet får för vårt sätt att uppfatta och behandla varandra. Som Guds barn – den Eviges söner och döttrar – behöver vi förstås inte skämmas över vår egen spegelbild och bör vi med respekt och tillgivenhet vända våra ansikten mot varandra. Men det är nu inte synsinnet, om än så viktigt, detta rör sig om.

Paulus vackra liknelse handlar om frågan om vem Gud har ämnat oss att vara, om fördjupad självkännedom och andlig mognad som i sin tur leder till insikt om vem ”den andre”, min medmänniska är och vad detta får för konsekvenser för mitt sätt att förhålla mig till mig själv och till andra människor – en idag högaktuell fråga i ett mångkulturellt samhälle när vi ställs inför hur vi med äran i behåll bör förhålla oss till varandra och då inte minst till de många flyktingar som i nöd kommer till vårt land.

Flykten till Egypten. Foto Bo Wiberg
Flykten till Egypten. Den heliga familjen fick under några år dela samma öde som många familjer idag . Pojken som leder åsnan är okänd och brukar traditionellt finnas med i detta motiv. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto Bo Wiberg.

Enligt kristen tro är människan skapad till Guds avbild – ikon – och likhet och detta utgör hennes grundläggande identitet. ( Not) Och genom sitt människoblivande – julnattens mysterium – öppnade Gud vägen för människans förening med sig själv (Joh 1:1-14).

Flykten. Detalj 3
Detalj av Guds moder Maria med Jesusbarnet. Foto: Bo Wiberg.

”Gud blev människa för att människan skulle bli gudomliggjord”, säger den helige Athanasios (ca 298–373), patriark av Alexandria och en av kyrkans främsta inkarnationsteologer, ord som i ett nötskal sammanfattar radikaliteten i den kristna tron och människosynen.

Majestas Domini
Den tronande Kristus i himmelen, flankerad av Guds moder Maria och den helige Johannes Döparen. 204 x 208 cm. Centralmotiv i altarskåpet Majestas Domini, St Thomas av Aquino kyrka, Lund. Målat av Lars Gerdmar 2000-2001. Foto: Bo Wiberg.

Ikonen är sinnebilden för människans förening med det gudomliga – alltings ursprung och mål. Här skådar vi enheten mellan Gud, som i begynnelsen i en för tanken svindlande akt ur intet genom sina naturlagar skapade alltet, och människan, som han gjorde till sin avbild. När vi låter ikonernas budskap drabba vårt innersta förstår vi att denna intima, innerliga förening mellan Gud och människa är en realitet som erbjuds oss alla, vid närmare eftertanke något hisnande. Mötet med ikonerna låter oss ana Guds härlighet och samtidigt människans egen höghet och värdighet som Guds son och dotter. Här finner vi de djup och den skönhet Skaparen har nedlagt i vårt väsen.

Det var kännedomen om detta oändligt värdefulla och okränkbara varje människan är som Moder Teresa av Calcutta hade om de fattiga och utstötta och hennes Sisters of charity delar med henne och motiverar dem till det självuppoffrande och heroiska barmhärighetsarbete de utför på en lång rad platser i världen.

Kopia av 105
Detalj av den tronande Kristus. Foto: Bo Wiberg.

Trots de brister på andlig mognad vi kan uppleva inför porträtten av Kristus, Guds moder Maria och helgonen, vill ikonen inte desto mindre skänka oss visshet om släktskapet med dessa, om vår plats i Guds familj och medborgarskapet i Guds rike. Nåden och ljuset som strömmar fram från ikonernas människor riktar sig till betraktarens hjärta. Bildernas uppgift är att öppna dennes ögon mot den alltigenom nya livsgrund den Högste erbjudit henne genom att stiga ned från sitt himmelska majestät, anta kött och bli människa.

Det är först och främst kunskapen om vår grundläggande identitet och värdighet som Guds avbilder och den himmelska Faderns söner och döttrar ikonen som sinnebild och dialogbild vid sidan av Bibeln och teologin förkunnar. I kyrkans gemenskap – Guds stora familj – får vi tillfälle att upptäcka och tillägna oss allt det som ryms i den gåtfulla spegelbild aposteln talar om, det sanna och goda Jesus har uppenbarat och genom sin undervisning har förklarat för oss. Genom att göra så och på ett radikalt sätt ta avstånd från allt ont i både smått och stort och verka för det goda blir den kunskap och andliga insikt Paulus talar om allt rikare och därmed också vår förmåga att som Guds vänner på ett kärleksfullt sätt förhålla oss till oss själva och varandra.

Not. Det kristna begreppet ikon som också är benämningen på de bilder som tillhör ikonkonsten kommer av det grekiska ordet eikón som på svenska kan översättas till bild eller avbild. Avbild syftar här på skapelseberättelsens ord: Och Gud sade: “Låt oss göra människor till till vår avbild, till att vara oss lika” (1 Mos 1:26).

 

Guds medskapare – att se med egna ögon

Människan äger förmågan att skapa. Denna kan ta sig de mest skiftande uttryck. Vanligtvis förknippar vi ordet skapa med det som har att göra med konst, musik och litteratur etc och på denna blogg handlar det hittills nästan för mycket om det som bara rör ikonkonsten. Den betydelse jag nu tänker på är emellertid i första hand bestämd av hur vi till vårt inre är beskaffade. Detta inre kan visserligen komma till uttryck i praktiskt skapande. Men de kreativa processer jag nu avses sker endast på ett inre plan.

I kraft av våra sinnen, förbundna med vårt intellekt och den fria viljan, äger vi – oavsett om något eller några av våra sinnen inte fungerar – förmågan att med förnuft, känsla och fantasi förstå och tillägna oss det som är och blir vår verklighet. Denna process blir djupast meningsfull på det personliga planet, vilket i vårt sammanhang kunde uttryckas med orden: ”att se med egna ögon”, något som kan förstöras av det för själen skadliga extrema bild- och informationsinflöde vi numera ofta utsätter oss för via diverse artificiella media.

1
Simien Mountains, Etiopien.

Det är genom människans närmast obegränsade förmåga att som självständig individ fritt uppfatta, värdera och omfatta den sammansatta och nyansrika tillvaro hon lever i som hon, trots sin litenhet, äger likheter med sin Skapare och kan kallas hans medskapare. Denna förmåga kan störas eller helt omintetgöras av att vi alltför mycket tar intryck av tillfälliga, ofta banala trender och ideal, vill göra som alla andra och tror att andra, framför allt ”kändisar” inom kultur och idrott, förstår allt bättre än vi själva. Medskapare är de som i samverkan med Skaparen av kosmos och vår planet, “han däruppe”, Gud, den evige Konstnären, besvarar den kärleksförklaring hans skapelse (naturen) är och i dess förlängning antar den utmaning kulturen och det sociala projektet innebär.

För den troende människan är allt skapat, inklusive henne själv, uttryck för Guds generositet. För henne framstår livet – trots partiella brister och det lidande detta också innebär – som en storartad gåva av sanning, skönhet och godhet, ett allkonstverk signerat Gud, Skaparen. I skapelsen är människan själv, även om hon äger en fri vilja som innebär att hon kan välja att vara ond, ja vidrig, det vackraste och främsta verket, utan att detta för den skull kastar någon skugga över alla andra varelser som lever, andas och är till. Människans storhet och värdighet utmärks av hennes förmåga att förstå, känna, vilja, skapa, kommunicera, älska etc. Och det är hennes personliga själ som gör att hon kan vara en självständig medskapare och det är i denna mening människan, till skillnad från alla andra skapade varelser, är Guds avbild.

I den mån människan förstår sig själv vara Guds avbild och medskapare framstår i allt skapat och i det sociala projektet, inklusive det gemensamma demokratiska samhällsbyggandet, samspelet på arbetet, inom familjeliv och vänner emellan ett myller av mening. Detta får identitet och relevans i hennes ande – den inre katedralen – som bär den unika personens sigill. Här strålar den himmelske Faderns avsikter samman med människans frihet och personliga mognad. I detta inre, obegränsade rum försiggår ständiga kreativa processer. Människans egenskap av fri ande, förlänar henne en central och upphöjd roll i kosmos brokigt sammanflätade mysterium. Som ett självständigt mikrokosmos och en personlig samtalspartner med Gud, utrustad med andliga, symbolskapande egenskaper som vida överträffar den lagbundna av instinkt och revir bestämda naturen, kan hon nå personlig frihet och mognad.

2

Att ”se med egna ögon”, alltså helt självständigt utan att snegla på hur andra gör, kan man förstås också göra i bokstavlig mening.  Detta gäller inte minst allt vackert och fascinerande i naturen från det minsta till det största. Själv såg jag för några år sedan ”med egna ögon” och fotograferade sådant i Simien Mountains i Etiopien tillsammans med några vänner som bilderna i denna artikel ger exempel på.

3

 

4.

 

5

 

6

 

7

 

8

 

9

Tecknets Gudsmoder – meditation kring julnattens mysterium

Jesu födelse av Jungfru Maria – Guds människoblivande – som vi återigen snart ska fira, skedde för att vi inte bara skulle vara lika Gud, utan kunna bli helt förenade med honom och varandra i Kyrkans gemenskap. Denna underbara händelse som tog plats i stallet i Betlehem kallas ibland också för Guds födelse i människan.

Om detta talar Jesaja i sin berömda profetia: ”Så skall då Herren själv ge er ett tecken: Se den unga kvinnan skall bli havande och föda en son, och hon skall ge honom namnet Immanuel.” (Jesaja 7:14)

Tecknets Gudsmoder tillhör ett av de mest centrala och älskade motiven inom ikonkonsten. Kanske beror detta på att denna ikon är lika mycket en Kristusikon som en Mariaikon, att den ger så rika tillfällen till reflektion kring såväl mariologin och kristologin som ecklesiologin (se not). Eller beror det på kompositionen som sådan, dess stabila formspråk och sparsmakade linjer, den känsla av betryggande frid och upphöjda glädje som vilar över denna ikon.

Tecknet 1 (kopia) kopia 2
Tecknets Gudmoder. 40 x 34 cm. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Detta är en konstnärlig gestaltning av julens glada budskap och en symbolbild för Kyrkan mysterium, där vi genom Jesus Kristus – Immanuel – blir förenade till ett folk: det nya och eviga Israel.

Jag ber nu lite om ursäkt om följande kommentar för den i den kristna tron okunnige i vissa stycken kan verka svårbegriplig, men tror ändå att alla med intresse av att närmare förstå betydelsen av julnattens händelse kan ha glädje av den.

Maria avbildas i detta motiv som tecknet och portalgestalten för Kyrkan och Guds folks mysterium. Framställd utan all sentimentalitet, skön och rakryggad utan alla åthävor frambär hon Ordet i barnets gestalt (Joh. 1:1-5, 14). Med öppet hjärta vänder sig Maria mot det himmelska och eviga. Med heligt mod har hon tackat ja till att bli gudsmänniskans och Kyrkans moder. Som en nyutslagen blomma öppnar hon sig för den eviga vårsolens glans och som en sång från tusen munnar tillber hon den Okroppslige och Evige, som på ett för tanken obegripligt sätt har stigit ned i hennes kropp och blivit ett foster i hennes livmoder. Genom en befruktning av evighet har den Omätlige blivit ett kött med henne, fått ögon, händer och ett människohjärta, lika sårbart som hennes eget.

Immanuel
Immanuel – Gud med oss.

Mitt på Maria ser vi en mäktig cirkel, med koncentriskt ordnade cirklar, från svindlande blått till turkosvitt. Dess form är densamma som oblatens, det bröd i vilket den Evige nedstiger och i andlig mening blir ett kött med oss när vi firar mässa. Namnet Immanuel betyder Gud med oss och Jesus, som profetian om Immanuel syftar på, kan inte bli mer med oss och i oss än så.

I denna ikon möter oss ett ungdomligt porträtt av den person i Gudomen som tillsammans med Fadern och Anden regerar alltet. Men då det är en symbolbild för vad som hände under julnatten är förstås detta inte något historiskt porträtt.  Framställd mot bakgrund av en stjärnhimmel symboliseras här hur Gud genom naturlagarnas krafter sammanhåller hela Kosmos och pojken själv den gudomliga närvaro som genom inkarnationens mysterium tagit plats i människan.

Jesus – Immanuel –  är medlaren mellan Gud och människa, den som utplånat den avgrund som rådde mellan vår existens och Guds. Den liljevita färgen i hans undermantel besjunger hans fullkomliga renhet. Det är han som genom sin död och uppståndelse avkläder människan syndens och dödens dunkla slöja och ikläder oss sin oförgängliga andliga skönhet och härlighet. I hans ljus ser vi ljus! Den gyllene övermanteln tillsammans med den skinande vita undermanteln pekar symboliskt fram emot hans förhärligande: uppståndelsen, himmelsfärden och hans bestigande av den himmelska tronen, nu som Konungen och Domaren, huvudet för Kyrkan – hans mystiska kropp – den stridande på jorden och den triumferande i himmelen!

De två brinnande seraferna manifesterar den himmelska världens lovsång inför detta mysterium och den underbara händelse som tog plats under julnatten.

 

Not. Läran om Kristus, Maria och Kyrkan (Ecclesia på latin). Den reflektion Kyrkans teologer, vägledda av den helige Ande, har kring dessa spörsmål.

Kristi förklaring – Om vår möjliga likhet med Gud

Vid den händelse som avbildas i motivet Kristi förklaring ser vi med Petrus, Jakob och Johannes hur Jesus på det heliga berget Tabor i Israel förvandlades. I ett bländande ljus starkare än solens och flankerad av Moses och Elias, avslöjar han här sin gudomliga natur, att han själv är Gud i mänsklig gestalt (Matt 17: 1-9). Enligt den grekisk-ortodoxe 1300-talsteologen S:t Gregorios av Palamas var det ljus som strålade fram ur Kristus på förklaringsberget de gudomliga energier som av evighet bor inom den heliga Treenigheten. Såsom solens strålar är förenade med solen är detta oskapade ljus förenat med den Oskapade, och det är denna övernaturliga verklighet som blivit ett kött med den mänskliga naturen i Jesus Kristus. Genom denna händelse visade Jesus oss sin gudomliga natur, som vi i vår tur får del av i kraft av kyrkans sakrament och den helige Ande.

Kristi förklaring, övre del
Kristi förklaring: Elias, Jesus och Moses. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg

Gudslikhet – eller Kristuslikhet som man i kyrkan brukar kalla denna – har att göra med den nya identitet Gud skänker människan genom dopet. Här dör och uppstår hon på ett hemlighetsfullt sätt med Jesus Kristus – gudsmänniskan. Tillsammans med Jesus – den andra personen i Gudomen – blir alla människor som mottar detta och kyrkans övriga sakrament och den helige Andes oupphörliga kraft genom att leva trons liv den himmelske Faderns söner och döttrar. Genom att lyssna till Jesu andliga undervisning i Bibeln, inte minst hans underbara liknelser, och i samverkan med varandra i kyrkans gemenskap, når vi Kristuslikhet.

Kristi förklaring, detalj, nedre del
Apostlarna Petrus, Johannes och Jakob.

Denna likhet har inte något med det yttre att göra, men avspeglas i porträtten av de människor vi ser avbildade inom denna konst och hos alla som lever trons liv. En del av dem kallar vi helgon och dem avbildar vi på ikonerna, detta då de på ett enastående sätt genom sina liv och gärningar i Jesu efterföljelse på olika sätt blivit föredömen på trons väg. Det unika och därmed outbytbara i karaktäristiken av dessa framträder på ikonerna inför våra ögon och kan tjäna till uppmuntran och förebild, kan hjälpa oss att i likhet med dem bli de personer Gud har ämnat oss att vara. Det gudomliga och teo-kosmiska ljus Jesus, vår Gud, uppenbarade på förklaringsberget finns latent, potentiellt i varje enskild människa, inbegriper hela hennes personlighet och kan göra henne lik Gud.

Bland porträtten av de heliga män och kvinnor som avbildas inom denna konst finner vi alla tänkbara personlighetstyper och säkert mer än en som påminner om vår egen. Från härlighet till härlighet, från andliga barn och lärjungar till Jesu vänner och medarbetare har de mognat på överlåtelsens och gudomliggörelsens väg.

5. Kristus. Detalj ur Kristi förklaring 2 kopia
Jesus Kristus, den andra personen i Treenigheten. Detalj ur ikonen Kristi förklaring – Transfigurationen. Ur ikon målad och fotograferad av undertecknad.

I Kristi förklaring, eller Transfigurationen, som detta motiv också kallas, möter oss bilden av den andra personen i Treenigheten, den oskapade och evige, i oupplösligt förening med människans natur och det skapade.

När vi tänker på Gud vår skapare verkar det som om det låg en avgrund mellan Guds natur och människans. Men när vi betraktar händelsen på berget Tabor där det skedde som på denna ikon avbildas och skådar Guds son i förklaringens ljus, står det klart att  denna avgrund genom Jesus Kristus är överbryggad, att vi kan nå gudslikhet.

Koncentrerad realism – det heliga ansiktet

Ansiktsteckningen: ögon, ögonbryn, näsa och mun, som beskriver den avbildades anletsdrag, är inom ikonkonsten stiliserad på ett sätt som förlänar varje enskild persons ansikte en unik och individuell prägel. Detta sätt att gestalta, som så starkt präglar porträttmåleriet inom denna konst, vill jag kalla koncentrerad realism.

Att stilisera har ikonkonsten gemensamt med bland annat klassisk japansk, indisk och viss medeltida västeuropeisk konst, där detta sätt att uttrycka sig kommit att bilda grunden för bildskapandet. Under historiens gång har konsten att stilisera utvecklats till ett utstuderat, intensivt och mycket levande sätt att måla. Förmågan att stilisera förutsätter att man med ögat lär sig att uppfatta och förstå naturen så väl att man i den rena linjen lyckas förmedla något av dess yttre form och rörelse och samtidigt dess inre väsen.

Bebådelsen
Detalj ur Bebådelsen. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

BebådelsenKonsten att stilisera bärs av insikten att det djupast sett inte går att gestalta det man vill avbilda, detta då allt i naturen och i synnerhet människan själv med sitt sammansatta väsen av kropp och själ är så mycket mer fantastiskt än vad som i någon form av bild går att fånga. Att stilisera har tagit sig många och skilda uttryck under konstens historia som här skulle föra alltför långt att nu närmare gå in på. Det gemensamma har emellertid ständigt varit målsättningen att med poetisk precision i levande, emotionellt laddade och inbördes harmonierande linjer och former, förmedla en vacker och påtaglig tolkning av verkligheten.

I ikonmåleriets sammanhang innebär konsten att stilisera ett ansikte att man i ett levande och skärpt linjespel söker koncentrera beskrivningen av en persons anletsdrag till en ren och klar teckning. Genom ansiktsteckningens linjer, som blir bärare av personens utseende och karaktär, undviker man att förlora sig i yttre detaljer av mindre vikt. Istället inriktar man sig här på det mest väsentliga.

Den rättfärdiga Rut
Detalj ur Den rättfärdiga Rut. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

I ett känsligt stiliserat ikonporträtt framträder i lika hög grad den avbildades utseende och karaktärsdrag, som den personliga själen-anden. Denna hemlighetsfulla förening av människans yttre och inre, som utan åtskillnad gestaltar gudsavbilden och det unika i hennes väsen, förmedlas genom konsten att stilisera på ett mycket påtagligt sätt. På så sätt blir ikonporträttet ett äkta och fullödigt uttryck för vad en människa är i sin helhet.

Ett annat kännetecknande drag för ikonkonstens sätt att gestalta porträttet är att man i detta sällan ser några entydigt tillfälliga uttryck i mer ytlig bemärkelse. I stället söker man här förmedla den djupare tillförsikt och identitet som är överordnad de tillfälliga känslorna. Så präglas ansiktsporträtten inom denna konst av en återhållen mimik buren av ödmjukhet och andlig styrka, inre värdighet och allvarlig charm.

Det heliga ansiktet

Den omsorg med vilken ikonmålaren söker avbilda Kristus, Guds moder Maria eller ett helgon resulterar ofta i ett porträtt av obeslöjad skönhet och utstrålning. Mer än vad vi vanligen möter i den mer sentimentala religiösa konsten, framträder inom denna konst ansikten som uttrycker en stark personlig karisma. Ikonens människor möter oss med en opretentiös skönhet och ogrumlad blick som är svår att stå oberörd inför. Som eld förefaller ibland dessa ögon och åter ibland som svalkande källor. Läpparna döljer i ett ögonblick ett leende och åter ibland ett outtalat ord. Kärlek, renhet, dygd och andlig insikt strömmar emot oss. Outgrundliga förefaller oss dessa ansikten och samtidigt förtrogna, som vore de våra vänner. Jesus – vår Gud i mänsklig gestalt – och hans bröder och systrar betraktar oss ur tid och evighet. Med tillgivenhet och respekt inbjuder de oss att träda in i sin gemenskap.

Jesus dop
Detalj ur Jesu dop. Ikon målad av Lars Gerdmar. Foto: Bo Wiberg.

Den koncentrerade realism ikonporträtten gestaltar vittnar om den andliga verklighet vi kallar Guds rike, ett rike Jesus, när han vänder sig till sina lärjungar och oss alla, säger finns inom oss. Detta består av en rad insikter, förmågor, värderingar och förpliktelser som Han – den människoblivne guden – genom sin undervisning och sitt eget exempel har pekat på. Som personliga dialogbilder och kyrkokonst kan de händelser och gestalter vi möter i ikonerna, vid sidan av Guds ord i Bibeln, inspirera oss till att också igenkänna och vårda denna andliga verklighet och rikedom inom oss själva. Och i kyrkans gemenskap, där de heliga ikonerna har sin plats, får vi tillfälle att närmare förstå och tillvarata denna.