Genom historiemåleriets berättarteknik skildras övergripande teman fokuserade i enkla, ofta starkt förtätade episoder. När denna form av bildberättande är som bäst kan det iscensatta dramat gestaltas på ett koncentrerat och mycket gripbart sätt.
I det antika dramat iscensattes de diktade gudarnas historia och värld på ett bildmässigt sätt. Detta avspeglas bland annat i de berömda romerska målningar vi finner i Pompeji. De fresker vi här möter är präglade av den klassiska mytens berättarteknik, en kompositionsmetod som kom att få stor betydelse också för ikonkonsten. De iscensatta gestalternas förhållande till varandra i egenskap av aktörer av olika rang i det drama som utspelas, följer en inre logik och dramaturgi, som i enstaka lysande och välkomponerade ”schackdrag” förmedlar hela berättelsen.
Talesättet att ”en bild kan säga mer än tusen” ord passar bra in på denna metod. I förhållande till den skrivna eller återberättade historien, utspridd över den tidsrymd den långa raden av ord och meningsbyggnader tar i anspråk, är den icke rörliga bilden, såtillvida att denna simultant kommer betraktaren till del, överlägsen ordet. När man läst en berättelse till hälften har man inte sällan glömt bort det mesta av det som föregick. Och när läsningen når slutet återstår ofta bara det som man tyckte var särskilt intressant eller vackert och därför fortfarande behåller i fräscht minne. Bilden i dess ovan nämnda bemärkelse kan förmedla de skilda delarna av berättelsen parallellt. Inom ramen för den bild eller bildsvit vi har framför oss hålls berättelsens ingress, sammanhang, höjdpunkt och sensmoral samman på ett sätt som ofta överträffar vad man i det verbala mediet genom tusen ord söker förmedla.
Inom ikonkonstens historiemåleri ser vi samtidigt huvudpersoner, bipersoner och identifikationspersoner iscensatta i den miljö där händelsen utspelas, avbildade i ett samspel där komposition, dramaturgi, gestik och karaktäristik parallellt förmedlar hela historien. Allt sker simultant och utspelas inför våra ögon på ett koncentrerat och appellerande sätt. Att ikonmotiven är så utformade att betraktaren själv kan träda i dialog med det avbildade, kan i detta sammanhang också bidra till en känsla av delaktighet, att hon kan uppfatta sig som medaktör i dramat.
När vi ser Intåget i Jerusalem, ser vi hela Palmsöndagens händelse: såväl Kristus ridande på åsnan och de tolv apostlarna, som Jerusalem och den stora hopen av barn och vuxna som med palmkvistar i händerna hälsar Messias som Israels konung. Detsamma gäller Jesu födelse, där vi ser Maria efter förlossningen och den gamle Josef, krubban, åsnan och oxen, såväl som kvinnorna i färd med att tvätta det lilla Jesusbarnet och de tre vise männen på väg till Betlehem. Allt det vi ser i konstartens långa rad av motiv ur gamla och nya testamentet sker simultant, så att vi kan uppleva förloppet i varje enskild händelse utspelas inför våra ögon, leva oss in i denna, meditera över dess innehåll och betydelse, de personer som var för sig här förekommer och vad som sker i samspelet dem emellan. Denna reflektion inför ikonen berikar vår förståelse av den kristna verkligheten och ger oss möjlighet att delta i de händelser vi möter, få en personlig erfarenhet av dessa, liknande den de människor fick när de en gång skedde.
Ett tydligt exempel på simultant berättande är kompositionen av ett av de nya ikonmotiv jag har skapat: Abrahams offer, som illustrerar denna artikel, den kända händelse ur gamla testamentet där Gud sätter Abraham på prov (1 Mos 22:1-13). En patriark, en gosse, en get och en ängel är i denna ikon dramats aktörer. Här utspelas de olika delarna av berättelsen samtidigt. Så kan vi se vad huvudpersonerna: Abraham och Isak gör och samtidigt bipersonerna: ängeln och bocken. Alla är iscensatta och avbildade i samspel där komposition, dramaturgi, gestik och karaktäristik parallellt förmedlar historien.
Abraham är beredd att offra sin son, men vädjar till Gud om att få slippa göra detta. Isak bär på ryggen det ris som vid sidan av veden, som ännu inte lagts upp, ska brännas på altaret. Glatt ropande springer han mot bocken, som stolt tittar fram ur en bergsskreva där den i läglig tid kommer att fastna med sina horn i ett törnbusksnår. Under trädet i bakgrunden står Herrens ängel mycket allvarlig och bevakar det som sker. Och en skarp stråle från Herren i himlen ger honom signal om att gå till handling.
På detta drastiska sätt prövade Gud patriarkens tro, en prövning helt exklusiv för Abraham, på väg att bli stamfader till Guds folk Israel.
Vid sidan av ikonkonstens skilda former av realism och symbolik och de rika uttrycksmedel av linjer, färger, former och ljusmåleri, som i någon mån i tidigare artiklar beskrivits, ingår alltså i dess bildspråk också den simultana förmågan att gestalta och berätta.
Med tanke på detta och ikonernas uppgift att vid sidan av Bibel och predikan på ett synligt sätt levandegöra den kristna uppenbarelsen, vore det en stor glädje om församlingarnas ansvariga förstod att inte bara budgetera för orgel och ljusbärare och annat för gudstjänsten väsentligt, utan även för införskaffande av heliga bilder. Apropå vår tids ordrika men bildfattiga gudstjänstliv tål detta att fundera vidare på.
Vi tror ju på den Gud som genom Jesus Kristus blivit synlig och det är därför till stor fördel om Guds ord och bild i liturgin kan samverka. En större ikon av Förklaringen, Uppståndelsen, Himmelsfärden eller Jakobs stege (not 1), en ikonsvit eller ett målat altarskåp berikar kyrkorum och gudstjänstliv och ger besökaren tillfälle att på ett meningsfullt och entusiasmerande sätt stå i synligt förhållande till trons verklighet.
Not 1. Jakobs stege är ytterligare en av de nya ikonkompositioner jag har skapat. I den tolkning jag gjort av händelsen i ljuset av det nya testamentet hänsyftar denna ikon också på Jesus och Treenigheten. Det vore en underbar sak att i stort format, låt säga 150-200 cm hög, få måla denna ikon för en kyrka eller ett kapell. Här länk till denna samt kommentar: http://larsgerdmar.se/Jakobs-stege